Effektiva nya metoder för att diagnosticera, förebygga och behandla sjukdomar utvecklas i snabb takt. Men trots potentiellt stor nytta tar det ofta lång tid för evidensbaserade metoder att omsättas till praktik i hälso- och sjukvården. Det visar en ny avhandling vid Umeå universitet.
Linda Richter Sundberg, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, har undersökt hur evidensbaserade kunskapsunderlag produceras, sprids och tas emot inom det svenska hälso- och sjukvårdssystemet. Hon visar i studien att de nationella aktörerna med ansvar för att främja evidensbaserad vårdkunskap, till exempel Socialstyrelsen och Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), står inför en rad olika hinder på nationell, regional och lokal nivå i hälso- och sjukvårdssystemet.
– Det finns ett påtagligt gap mellan vad vi inom vården vet och vad vi faktiskt gör. Även om nya rön ständigt tillkommer så finns hinder som gör att de aktörer som sprider kunskapen till landsting och kommuner inte alltid når hela vägen fram, säger hon.
Richter Sundberg beskriver i sin avhandling svårigheterna med att anpassa kunskapsunderlagen till de lokala förutsättningarna utan att metodernas effekter går förlorade. Ett annat hinder är att organisationerna inom vård och omsorg ofta är fullt upptagna med andra kort- och långsiktiga förändringsprocesser i den komplexa svenska vårdorganisationen, menar hon.
Genom longitudinella och jämförande kvalitativa fallstudier har Linda Richter Sundberg studerat hur de nationella myndigheterna och organisationerna använder en bred arsenal av metoder för att sprida evidens till landsting och kommuner. Enligt avhandlingen kännetecknas aktörernas strategier för att utveckla och implementera kunskapsunderlag av såväl styrkor som begränsningar.
– Ur ett nationellt perspektiv skulle det finnas stora fördelar med att samordna de nationella aktörerna i hälsosystemet, så att deras särskilda styrkor bidrar till den gemensamma målbilden – att skapa en effektiv, säker och jämlik hälso- och sjukvård. Det bästa är att adressera de hinder som finns tidigt i processen för implementering av ny kunskap och rön. Då kan kunskapsunderlagens kärnkomponenter till viss del anpassas för att bättre passa de mottagande organisationerna, säger Linda Richter Sundberg.
Ett exempel på forskningsbaserade rön som haft svårt att nå ut i det svenska sjukvårdssystemet är psykoterapeutisk behandling.
– Trots att det finns ett väl belagt vetenskapligt stöd för effekten av psykoterapi vid ångest och depression sprids rutinmässig användning av denna behandling långsamt, särskilt inom primärvården. Dessutom så varierar tillgången på psykoterapi stort över landet.
Socialstyrelsen har visat att tillgången på legitimerade psykoterapeuter är tre till fyra gånger större i storstäder än i mer glesbefolkade delar av landet. Det finns liknande mönster för andra hälsotillstånd som exempelvis hjärt-kärlsjukdom, med stora geografiska ojämnheter – och könsskillnader i vårdtillgången.
Källa: Umeå universitet
