Jag var lite darrig där jag låg och väntade på att rullas in i operationssalen och det berodde inte bara på att det var kyligt på avdelningen. Men jag hade inte behövt oroa mig. Det varma omhändertagande jag fick gjorde mig tårögd och operationen genomfördes med bravur. Istället är det den långa, krokiga och ineffektiva vägen fram till själva ingreppet som oroar mig.
Visst, det kan framstå som lite ego att välja mig själv som exempel när nu den första egna krönikan ska publiceras i Hälsorapporten. Det handlar ju dessutom bara om ett sketet ljumskbråck så självklart finns mer slagkraftiga exempel. Men timingen känns bra med tanke på att min operation genomfördes för bara någon vecka sedan och att Hälsorapporten samtidigt är purfärskt nyöppnad och framförallt tror jag många känner igen sig. Jag tänker att detta därmed kan sätta tonen och förhoppningsvis utgöra ett första frö till en frodig och konstruktiv debatt med fler exempel från verkligheten.
Det var för lite drygt ett år sedan som symptomen kom. En klassisk obehagskänsla och smärta i ljumsktrakten kan tolkas på flera sätt och människan fungerar vanligtvis så att hon gärna tolkar symptomen som något värre än de är. Så även jag. Dags att besöka primärvården alltså.
Mina erfarenheter av Vårdcentraler är inte de bästa, det ska erkännas. Dock hade jag lugnat ner mina värsta farhågor vid det här laget, googlat och börjat tänka mer logiskt. Det handlade förstås om ett bråck, något som jag dessutom diagnostiserats med redan som barn. Nu gällde det bara att få detta bekräftat, alternativt upplysas om annan diagnos. Samt om en effektiv åtgärd. Det blev inte så och jag har delvis mig själv att skylla eftersom jag begick den största synden man kan begå vid läkarbesöket: Jag talade om vad jag själv trodde att det var! Givetvis kunde det, förmodligen delvis just därför, inte vara ljumskbråck.
Egentligen var det nog just ingenting, konstaterade man, trots en tydlig svullnad, bedjande blick och påtaglig smärta. Till min förvåning upplystes jag däremot om att det gick utmärkt att ha sex, varpå jag inte kunde låta bli att svara att sex faktiskt var det sista jag tänkte på i mitt aktuella tillstånd. Hur som helst, såväl diagnos som åtgärder uteblev.
Trots detta stod en ultraljudsundersökning på tur. ”För säkerhets skull och för att det är brukligt, även om det inte är någonting” som man ordagrant uttryckte det. Efter någon månad kom kallelsen och undersökningen genomfördes några veckor senare. Läkaren som genomförde undersökningen muttrade något om spruckna kärl, att det nog inte skulle bli något tal om åtgärd men att Vårdcentralen skulle höra av sig. Efter ytterligare någon månad fick jag en kallelse till närsjukhuset. Läkaren, som var av den hårdhänta och verbalt korthuggna sorten, ställde några frågor och bad mig sedan lägga mig på britsen för ultraljudsundersökning. Jag protesterade genom att påpeka att jag redan gjort en sådan undersökning. Läkaren tittade i journalen och svarade: ”Ja, men inte i ljumsken. Du har givetvis drabbats av ljumskbråck”. Punkt.
Nu hade jag alltså en diagnos, samt information om att bråcket var ganska litet och att kirurgen skulle kontakta mig om eventuell operation. Ytterligare veckor passerade. När kirurgen väl ringde ställde han frågan om jag besvärades av mitt ljumskbråck. Ett rungande ja blev svaret och då togs beslut om operation. Vis av tidigare erfarenheter var jag snabb med att fråga om jag kunde räkna med lång väntetid men fick det betryggande svaret att ”här tillämpas minsann Vårdgarantin som innebär åtgärd inom tre månader”. Det här var i januari i år och förra veckan, dvs. cirka åtta månader senare, låg jag alltså där och darrade.
Jag är som sagt imponerad över hur jag togs om hand före, under och efter operationen. Men när jag hade mitt samtal med kirurgen efter uppvaknandet dök tanken upp att använda min ”ljumskhistoria” som ett första exempel i Hälsorapporten. Kirurgen var nämligen själv skakad över hur stort bråcket hade hunnit bli under min drygt ett år långa vårdkedja. ”Gigantiskt” var till och med det adjektiv han använde. Jag skulle därför vara beredd på att åka in akut samma kväll och fick en månads sjukskrivning samt recept på tre (!) smärtstillande läkemedel av hästkursmodell. När jag vinglade därifrån funderade jag över om vårdkedjan hade gått till på samma sätt om jag haft en allvarligare diagnos och om detta hade kunnat undvikas. Jag bestämde att Hälsorapporten bland mycket annat ska utnyttjas till att belysa just detta.
Det faktum att jag hört många liknande och många gånger mycket värre historier berättas för mig har givetvis bidragit till Hälsorapportens födelse, precis som mitt såväl personliga som journalistiska intresse för människor och metoder som kan göra skillnad men som inte alltid tillåts göra det på grund av ett tungrott system. Det har gjort beslutet självklart och enkelt för mig och ni är alla välkomna att följa med på resan!
