En kollega berättade för mig om sin kommun som har en resurs motsvarande en heltidstjänst som fysioterapeut för nästan 500 personer på 12 olika äldreboenden. När de räknade bort tiden för patientadministrativt arbete, möten, transport mellan boenden med mera, kvarstod lite drygt en timmes direktkontakt per dag med de äldre personerna. Det är självklart på tok för lite!
Fördelat på varje person som bor på dessa äldreboenden motsvarar detta mindre än tio sekunder per dag, eller mindre än en minut i veckan. En enkät som gjorts av Fysioterapeutförbundets sektion för äldres hälsa visar att detta exempel inte är något undantag utan att det tvärtom är vanligt i hela landet att en fysioterapeut som arbetar på äldreboenden ansvarar för hundratals personer. Hur kan det vara så här?
I mitt arbete som klinisk forskare med fokus på äldreområdet är jag ofta frustrerad över att resultat från forskning inte implementeras i tillräcklig utsträckning på äldreboenden. Jag tror att vi fysioterapeuter behöver bli mycket bättre på att sprida kunskapen om att det spelar roll för resultatet hur och av vem träning och annan rehabilitering utförs. Forskning visar exempelvis att för att fysisk träning ska ge bästa resultat är det viktigt att den är intensiv. För personer på äldreboenden är det också viktigt att träningen är individanpassad, eftersom många av de som bor där har flera olika sjukdomar och funktionsnedsättningar. Denna träning i syfte att återvinna eller bibehålla bästa möjliga funktionsförmåga och livskvalitet kräver både lång utbildning och erfarenhet att leda.
Inte ens i Socialstyrelsens ”Äldreguiden”, som granskar äldreboenden, noteras hur eller av vem som träningen utförs. Där ges högsta poäng för tillgång till träning om ett äldreboende uppfyller att någon typ av balans- och styrketräning utförs av ”personal” minst en gång i veckan. I denna kvalitetsgranskning likställs därmed exempelvis ett generellt sittgympaprogram i grupp som utförs av personal utan utbildning i området, med ett högintensivt träningsprogram som är individanpassat och som utförs i grupp eller individuellt under ledning av en fysioterapeut. Kommunen där min kollega arbetar hade hittat en lösning för att förbättra betyget i denna granskning. De insåg att om de använder sin i det närmaste obefintliga fysioterapeutresurs till att utbilda annan personal att hålla i någon typ av träning en gång i veckan, så får de högsta betyg.
Visst är det viktigt med allmän fysisk aktivitet för personer som bor på äldreboende. Allmän aktivitet kan dock aldrig ersätta behovet av specifik rehabilitering som genomförs eller delegeras av legitimerad rehabiliteringspersonal, utifrån hur individens kroniska och akuta sjukdomar påverkar funktionsförmågan. Det är därför jag inte tycker om uttrycket ”vardagsrehabilitering”, ett uttryck som ofta används för allmän fysisk aktivitet med lägre intensitet som all personal kan utföra. Jag tror att uttrycket kan motverka dessa äldre personers tillgång till rehabilitering eftersom det kan tolkas av beslutsfattare vara utbytbart mot specifik rehabilitering.
Dessutom tror jag att uttrycket vardagsrehabilitering kan minska omfattningen av allmän fysisk aktivitet eftersom det även kan uppfattas vara något som bara legitimerad rehabiliteringspersonal kan utföra eller delegera. Allmän aktivering är dock något som all personal har ansvar för. Även vad gäller specifik rehabilitering för denna grupp, är samarbete mellan personal med olika kompetens (s.k. interdisciplinärt teamarbete) viktigt för bästa resultat. Det behövs inte bara fler fysioterapeuter för att bedriva detta, utan även exempelvis undersköterskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, läkare och dietister eftersom det överlag är låg bemanning på äldreboenden.
I framtiden hoppas jag att vi fysioterapeuter bättre lyckas förmedla betydelsen av specifik rehabilitering, och därmed behovet av fler fysioterapeuter, till beslutsfattare för kommuner och andra som driver äldreboenden. Det skulle öka livskvalitén för de ca 100 000 personer som idag bor på ett äldreboende runt om i Sverige.
