Som specialistläkare i psykiatri har Niklas Nygren hjälpt många som kämpar med stressrelaterade sjukdomar. Men 2015 drabbades han själv av utmattningssyndrom och blev långtidssjukskriven. Nu släpper han boken ”Ett slut, en början – en psykiaters funderingar kring sitt utmattningssyndrom”.
I oktober 2016, ett drygt år efter att Niklas utmattningssyndrom bröt ut, publicerade han sitt första blogginlägg om sin sjukdom. I inlägget beskriver han hur han blev sittande på sin stol efter att ha träffat en patient och helt enkelt inte orkade resa sig. Inlägget fick enorm uppmärksamhet och genererade 100 000 besök, vilket fick servern att krascha.
Det är detta blogginlägg och de han skrivit om sjukdomen sedan dess som samlas i boken. Bland annat reflekterar Niklas över det egna ansvaret när man drabbas av stressrelaterad ohälsa. Han lyfter också frågan vidare till arbetsgivare och samhället själv. Hans förhoppning är att hans egen historia i kombination med hans kunskap i ämnet ska kunna bidra till att fler uppfattar varningssignalerna i tid, tar dem på allvar och söker hjälp.
Unik bland författare som skrivit om utmattningssyndrom
”Hur tydligt man än ser och förstår det ohållbara i situationen, är det paradoxalt nog minst arbetsamt att fortsätta. Det behövs med andra ord hjälp av någon utifrån för att bryta den. Frågan är av vem?” skriver han bland annat i boken.
Att Niklas är man och dessutom psykiater gör honom unik bland författare som skrivit om utmattning i bokform. Kanske bidrog också hans yrkesroll till att han inte såg sitt eget utmattningssyndrom komma.
Faktum är att jag inte riktigt förstod vad som hade hänt mig när jag satt där på stolen. Jag försökte jobba veckan ut med insåg att det helt enkelt inte gick. Jag fick hjälp med att boka av patienter. Det var stopp i maskineriet helt enkelt.
Hade du själv ställt diagnosen och behandlat patienter med utmattningssyndrom i din roll som psykiater?
– Ja, jag hade till och med ställt diagnosen samma vecka! Jag hade vid ett flertal tillfällen träffat patienter och förklarat mycket pedagogiskt vad som felat dem och vad de borde göra. Paradoxalt nog förstod jag inte att det här gällde även mig själv och att det var så allvarligt som det faktiskt visade sig vara.
Med facit i hand – vilka varningssignaler fanns i ditt liv?
– En ständig känsla som jag hade var att aldrig hinna ifatt. Känslan att man aldrig blir färdig och ständigt är på språng är vanlig. Ständigt stresspåslag helt enkelt. Delvis fanns givetvis jobbet i tankarna men det handlade också om det övriga livet. Vi är föräldrar till barn i grundskoleåldern, hus och hem, det finns ständigt saker som väntar på att göras. Det var inte så att jag tog med mig jobbet hem men jag utsatte mig själv för det klassiska misstaget att aldrig riktigt vila hjärnan, och då framförallt att inte tillåta mig själv att vila. Jag har skrivit en hel del om just detta i boken.
Hur såg din kamp ut för att återhämta dig efter att diagnosen var ett faktum?
– Det var i slutet på maj 2015 som jag insjuknade och under det första månaderna var det inte aktuellt för mig att gå i någon terapi. Det var jag för slutkörd för helt enkelt. Istället handlade det i början väldigt mycket om att sitta och vila samt när det fungerade, lugna aktiviteter som långsamma promenader. Kroppen och hjärnan behövde varva ner till att börja med. Men som sagt, det var väldigt svårt för mig att tillåta mig att vila och där ligger nog en stor del av problemet som många kan relatera till.
– Hjärnan fortsätter nämligen att hitta på nya saker och idéer om vad man ”borde” göra. Den ligger och matar på hela tiden, även när man rent fysiskt är i viloläge. Då blir det svårt att vila. Hjärnan och kroppen sitter ihop vilket betyder att när hjärnan på spänn så är resten av kroppen också spänd vilket ger en oro som sätter sig i kroppen.
Hur fick du den här onda spiralen att vända?
– Jag förde dagbok under första året för att få någon slags struktur. I efterhand kan jag se där att jag mycket riktigt hade försökt att göra aktiviteter utöver min förmåga och att det straffade sig. Så såg det ut till stor del i början. Så småningom började jag med meditation, en kvart om dagen under den första tiden. Till hösten 2015 påbörjade jag sedan terapi hos en legitimerad psykoterapeut som jobbar med KBT och har lång erfarenhet av just utmattningssyndrom.
Med hjälp av psykoterapeuten började jag kartlägga hur jag egentligen fungerade och vad jag faktiskt kunde ändra på. Under KBT-terapin fokuserar man just på beteenden som inte är bra och arbetar fram metoder för att ändra på dessa. Parallellt med detta gick jag också kurser i mindfulness, yoga och meditation. Det var den kombinationen av återhämtning jag ägnade mig åt i stort sett fram till första blogginlägget i oktober 2016.
– Jag hade varit 100 procent sjukskriven fram till dess men började den hösten med arbetsträning för att testa hur det skulle fungera. Jag arbetade 25 procent till att börja med. Det jag var osäker på var bland annat hur min hjärna skulle reagera. Det är nämligen väldigt svårt att bedöma efter en så lång sjukskrivning.
Hur har det gått sedan dess?
– Nu har det varit sommar med allt vad det innebär men sedan nyligen arbetar jag 75 procent och hoppas kunna avsluta sjukskrivningen helt snart. Ännu så länge träffar jag dock inga patienter men det finns mycket annat arbete som behöver göras i form av exempelvis utredningar, verksamhetsutveckling och andra frågor. Jag har också ett väldigt bra stöd från min arbetsgivare. Målet är definitivt att börja träffa patienter igen framöver men det kommer nog att dröja ett tag till.
Ditt första inlägg i bloggen ”En psykiaters funderingar” fick ett enormt genomslag. Något som nu lett till din bokdebut. Berätta!
– Ja, det var helt otroligt och minst sagt oväntat. Andra dygnet hade inlägget över 100 000 besökare vilket ledde till att servern brakade ihop. Inlägget har också översatts och spritt sig till en rad andra länder. En orsak till det stora intresset är sannolikt att jag är psykiater men trots detta har drabbats av utmattning, i kombination med det faktum att problematiken ökar. Men det här kom ändå som en stor chock.
– Jag startade ju bloggen mest för min egen skull egentligen. Dessutom handlar den inte bara om utmattningssyndrom utan som titeln antyder allmänt om en psykiatrikers funderingar. Det finns dock otroligt mycket mer att skriva om utmattning, men här utgick jag ifrån mig själv.
Gav det enorma intresset för bloggen idén till boken?
– Nej, inte heller det fanns i mina tankar förutom att jag började förstå att jag kunde hjälpa till att bringa ljus i mörkret genom att göra ämnet gripbart för människor. Det började med att Emma Holmgren, som driver Parus förlag, kontaktade mig. Hon planerade att ge ut en novellsamling där olika personer berättar om sitt utmattningssyndrom ur sina respektive synvinklar. Novellsamlingen kom också ut i början av detta år under namnet Utmattad: En novellsamling om stress. Hon frågade om jag ville vara med i den men jag hade fullt upp med allting just då så jag tackade nej.
– Men i våras kände jag att jag var färdig med bloggen och i det läget föddes idén att ge ut en egen bok där jag samlar mina blogginlägg och gör egna illustrationer därtill. Då kontaktade jag Emma som gick igenom materialet och gillade idén. Sedan dess har projektet mer eller mindre drivit sig själv så det känns jättekul och spännande.
Att du är en man och psykiater som drabbats av utmattningssyndrom har förstås bidragit till det extra stora intresset för bloggen och boken. Men vad beror det på att detta problem ökar mer och mer och går det att vända trenden?
– Något jag ständigt återkommer till är att vi inte är utvecklade till att leva i det samhälle vi skapat. Det här är ju svårt att ändra på men det vi behöver är att tillåta att det finns luft i systemet. Med det menar jag att det måste finnas tid för eftertanke även i arbetslivet. Idag är det mycket fokus på exempelvis effektivisering och utnyttjandegrad men vi far samtidigt illa i det som människor.
– Kort sagt, vi skapar massor av administrativa system för att effektivisera arbetet men detta räknas inte in i arbetsbördan. Hur kan vi hantera det samtidigt som kraven på kvalitet och transparens ökar? Det behövs luft helt enkelt.
Vad är det egentligen som händer i hjärnan när man drabbas av utmattningssyndrom?
Vår kropp är inte konstruerad för att utsättas för konstant stress. Absolut ska den kunna vara stressad i korta episoder men sedan behöver den återhämta sig. Det vi gör idag är att vi överutnyttjar stressystemet vilket medför att det blir överhettat och då tar hjärnan skada.
– Man skulle kunna jämföra utmattning med träningsvärk. Man tränar och måste sedan återhämta musklerna för att bli starkare. Men om man inte återhämtar sig mellan träningspassen så bryter man istället ner kroppen och musklerna. Det är ungefär det som händer vid utmattningssyndrom, det blir en skada i hjärnan till slut.
Har du några råd till den som vill undvika att drabbas av utmattningssyndrom?
– Ja, ett grundläggande råd är det jag nämnde tidigare, att man måst tillåta sig att vila, även om det är svårt. För mig har det under återhämtningen fungerat bra att vara mycket ute i naturen, bland annat tycker jag om att fjällvandra. Det här är något som är bra för att vila hjärnan även i förebyggande syfte.
– Jag skulle också vilja tipsa om ett om ett online-verktyg som heter ”Karolinska Exhaust disorder scale”. Här kan man göra en så kallad KEDS-skattning. Genom att svara på ett antal frågor får man en indikation om huruvida man är i farozonen för utmattning och sedan vägledning om hur man ska gå vidare.
– Känner du varningssignaler, prata med någon som du har förtroende för och/eller boka en tid hos företagshälsovården. Det kan exempelvis vara att du känner dig väldigt trött fast du sover på nätterna, eller att du inte får tillräckligt med sömn. Det finns förstås fler varningssignaler som du även kan läsa om på 1177. Ta detta på allvar är mitt råd. Vägen tillbaka kan vara både lång och arbetsam. Jag har själv varit förskonad från exempelvis depression till följd av min sjukdom då jag haft ett rent utmattningssyndrom. Men många drabbas av depression också, så var uppmärksam!
Till sist, vad förväntar du dig av boksläppet?
– Jag har ärligt talat ingen aning vad jag ska förvänta mig, men det är väldigt spännande. Jag har också fått mail från personer som läst bloggen och som säger att det faktum att jag är psykiater och skriver om att jag själv drabbats har gett dem en slags skuld- och skamavlastning vilket jag är väldigt glad för. Jag hoppas att jag med boken kan bidra till att fler som drabbats kan motiveras till att se ljuset i tunneln och framförallt, att fler slipper drabbas av utmattning, säger Niklas Nygren.
