Förekomsten av så kallade dödsreceptorer i blodet är ett direkt mått på risken att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar och typ 2-diabetes. Det har forskare vid Lunds universitet kommit fram till. Nu hoppas forskarna att dödsreceptorer ska kunna användas i kliniska studier i framtiden eller när man utvecklar nya läkemedel.
Dödsreceptorer sitter på alla celler och aktiverar celldödsprogrammet inne i cellen. Ofta aktiverar immunförsvaret dödsreceptorn hos celler som infekterats av virus för att de ska dö innan viruset hinner föröka sig.
– Vi ser att personer med kända riskfaktorer som högt blodsocker och blodfetter också har förhöjda nivåer av dödsreceptorer, säger professor Jan Nilsson, professor vid Lunds universitet och överläkare på Skånes universitetssjukhus, som är ansvarig för studien.
Långvarig stress skadar cellerna
Högt blodsocker och blodfetter utsätter kroppens kärl och insulinproducerande betaceller för stress och är kända riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomar och typ 2-diabetes. Långvarig stress skadar cellerna och kan leda till att dödsreceptorer på cellytan aktiverar ett självmordsprogram i cellen. Ökad celldöd ses vid såväl typ 2-diabetes som åderförkalkning.
– Det som händer när betacellerna skadas är att produktionen av insulin minskar vilket ökar risken för diabetes. I kärlväggen sätter skadorna igång reparationsprocesser som om de inte avslutas normalt leder till utveckling av plack i blodkärlen (ateroskleros). Sprickbildning i sådan plack är den viktigaste orsaken till hjärtinfarkt och stroke.
Risk för typ 2-diabetes ska kunna förutspås
Dödsreceptorer aktiveras exempelvis vid infektioner då vita blodkroppar som bekämpat ett virus ska rensas bort. Det är sedan tidigare känt att dödsreceptorer kan mätas i blod, men inte huruvida ökad förekomst var kopplad till ökad celldöd vid typ 2-diabetes och åderförkalkning.
Syftet med studien var därför att undersöka om det går att använda ”dödsreceptorer” som en markör som kan kopplas till en pågående vävnadsskada och om den kan användas för att förutspå risken att utveckla hjärt-kärlsjukdomar och typ 2-diabetes. Resultaten visar att man kan koppla ökad celldöd till förhöjda blodnivåer av tre olika medlemmar av samma ”dödsreceptor-familj” (TNFR-1, TRAILR-2 och Fas).
Tydliga kopplingar dödsreceptorer – riskfaktorer
Sambandet mellan olika riskfaktorer undersöktes – ålder, BMI, blodfetter, blodsocker och blodtryck – och dödsreceptorerna TNFR-1, TRAILR-2 och Fas i blodprover från 4 742 individer som ingår i befolkningsstudien Malmö Kost Cancer. Prover från 1990-talet jämfördes med risken att drabbas av diabetes, hjärtinfarkt och stroke under de kommande 20 åren.
Resultatet visar tydliga kopplingar mellan förekomsten nivån av dödsreceptorerna i blodet och de olika riskfaktorerna. Höga nivåer av dödsreceptorer var vanligt hos diabetiker vilket talar för en ökad cellstress och risk för skador på olika organ. Hos icke-diabetiker var höga nivåer av dödsreceptorer kopplade till ökad risk att utveckla diabetes och att drabbas av hjärtkärlsjukdom.
Tidigare behandling av typ 2-diabetes kan sättas in
Det här talar för att nivån av dödsreceptorer i blodet avspeglar den skada som riskfaktorer gör på olika organ.
– Däremot kunde vi inte se att nivån av dödsreceptorer är kopplat till risk att utveckla hjärt-kärlsjukdom hos diabetiker, vilket är en paradox. Vi förstår ännu inte riktigt varför, men det skulle kunna vara så att nivån av biomarkörerna, dvs dödsreceptorerna, hos diabetikerna redan slagit i taket, säger Jan Nilsson.
Slutsatsen är att förekomsten av dödsreceptorer i blodet skulle kunna användas som ett mått på en pågående vävnadsskada samt att förutsäga risken att utveckla typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdom.
Markör för utveckling av nya läkemedel
– Det här talar för att vi tidigt skulle kunna få en uppfattning om behandling av riskfaktorer minskar skador på betaceller och kärlvägg genom att följa nivån av dödsreceptorer i blodet, säger Jan Nilsson.
– Vi hoppas att man ska kunna använda sig av markören i kliniska studier i framtiden eller när man utvecklar nya läkemedel, säger Ingrid Yao Mattisson, doktorand och den som huvudsakligen utfört studien.
Källor: Lunds universitet och Karolinska Institutet
