När artisten Mikaela Urbom tvingades sluta med konståkning som högpresterande tonåring var identitetskrisen ett faktum. Överdriven träning, depression och ätstörningar blev följden och vägen tillbaka lång. Nu släpper hon boken Om jag bara vore lite smalare (Ekerlids Förlag), i vilken hon ingående beskriver sin inre kamp med anorexi och den långa resan genom vården.
Mikaela levde för konståkning och avstod helt från ett traditionellt tonårsliv när hon som 15-åring drabbades av en twar-infektion och ordinerades vila på obestämd framtid. När hon förstått vad diagnosen innebar valde hon att lägga ner konståkningen helt. Det var ett svårt och ångestfyllt beslut som i sin tur gav henne en rejäl identitetskris.
– Jag hade tränat konståkning varje morgon, lunch och kväll i flera år. Jag hade möjlighet till det eftersom jag gick i en konståkningsklass med likasinnade kompisar omkring mig. Men vem var jag nu? Det var vad jag frågade mig själv. Tidigare hade jag ju presenterat mig som konståkerskan Mikaela men nu hade jag plötsligt massor med tid att fylla med andra saker. Då blev det naturligt för mig att gå till gymmet, berättar Mikaela.
”Det skulle synas att jag mådde dåligt”
Den svåra identitetskrisen gjorde dock att Mikaela hamnade i en depression. Hon började söka efter sätt att få omgivningen att förstå att hon mådde dåligt.
Jag ville att det skulle synas att jag mådde dåligt så jag började svälta mig själv. Det var ett medvetet val men jag trodde då att det skulle vara lättare att ta sig ur det här beteendet än vad det senare skulle visa sig vara. Samtidigt gav det mig också en ny identitet och en del uppmärksamhet att vara den där lilla, smala tjejen. Jag kunde faktiskt känna att en del människor plötsligt såg mig. Det var en känsla jag ville behålla.
Mikaela fortsatte en tid med att träna intensivt och att svälta sig själv. Hon berättar också om paradoxen i att man faktiskt kan känna en slags kick av den kombinationen. Men ganska snart förstod hennes mamma att allt inte stod rätt till och såg till att hon togs till ett behandlingshem.
Diagnos: Ospecificerad ätstörning
– Det här var innan jag hade fått diagnosen anorexi, mina besvär gick fortfarande under kategorin ”ospecificerad ätstörning”. Jag skulle nu få dagvård vilket innebar att jag var på behandlingshemmet från morgon till kväll. Men den här behandlingen fungerade inte alls för mig rent psykiskt.
Vi hade våra fasta tider då vi skulle äta men däremellan hände i princip ingenting. Vi satt mest i en soffa och väntade och det förekom inga samtal med psykologer eller andra terapeuter. Något som jag verkligen hade behövt i min situation. Jag gick upp lite i vikt och såg väl friskare ut men tog framförallt till mig tips från andra på behandlingshemmet. Tips om hur jag kunde bli ännu smalare.
Efter de sex månaderna på behandlingshemmet gick Mikaela ett år helt utan behandling. Det gjorde att hennes tillstånd förvärrades, och det i snabb takt.
– Ja, nu gick det på ren svenska rejält åt helvete. Jag tänkte först att ”nu mår jag bra” men jag hade ju fått mina tips om hur jag skulle bli ännu smalare och det var det jag fokuserade på. Jag började träna jätteintensivt och svälte mig ännu mer. Men när jag gjort så i ungefär ett år började det bli fara för livet. Hjärtat och njurarna började protestera bland annat. Det slutade med att jag satt i en rullstol på akuten.
Hjälp av psykologer på Stockholms centrum för ätstörningar
– Det här var definitivt den värsta perioden i mitt liv. Men också en del i vändningen eftersom jag efter den mest akuta fasen fick komma till Stockholms centrum för ätstörningar (SCÄ), nu med diagnosen anorexi. Till en början gick det trögt, jag kunde gå upp lite i vikt under en period men min vana trogen tränade jag i smyg.
– De ville egentligen att jag skulle bo i en vårdlägenhet men jag vägrade. Vi löste det till slut genom att min mamma jobbade hemifrån samtidigt som vi bodde endast fem minuter från SCÄ. Jag gick dit på täta kontroller men så här i efterhand kan jag tänka att jag nog hade behövt gå oftare eftersom den här lösningen gjorde att jag fick för mycket utrymme för att fuska.
På Stockholms centrum för ätstörningar fick Mikaela hjälp av psykologer. Något hon är övertygad om att hon hade behövt redan ett drygt år tidigare. Och hennes situation började nu vända till det bättre.
En av psykologerna jobbade bara med mig och den andra med hela familjen. De har gjort ett fantastiskt jobb och är en stor del av anledningen till att jag sitter här idag. Mina psykologer är också med i flera delar av min bok där jag beskriver hela min resa med ätstörningar.
Musikprojekt gav ökad motivation att bli frisk
– Jag fick också mycket stöd hos SCÄ när jag en bit in i behandlingsprocessen fick frågan om jag vill göra en audition till ett musikprojekt. Jag har alltid älskat att sjunga och hade redan tidigare arbetat med etablerade producenter men inte orkat fullfölja på grund av min anorexi. När jag nu hade kommit lite längre i behandlingen och det visade sig att jag blev antagen till projektet som innebar att jag skulle åka till Los Angeles i tio dagar var det givetvis inte så populärt. Men jag var envis och mina behandlare gjorde ett undantag och hjälpte mig istället på plats i LA genom tät kontakt via mail och samtal, berättar Mikaela..
Vistelsen i Los Angeles skulle visa sig vara starten på en musikkarriär för Mikaela som under senare år har jobbat med en rad stora producenter och artister samt bland annat deltagit i Melodifestivalen. Men vistelsen var också en viktig del av vändningen på så sätt att hon hittade en anledning till att bli friskare.
– Ja, under tiden i LA började jag tänka att jag nog borde bli friskare för att orka med musiken. Jag lade till exempel upp en plan för att inte svimma under repetitionerna. Nu hade jag också en morot genom att drivkraften i musiken var starkare än viljan att vara anorektisk. Därför kom det här musikprojektet väldigt lägligt, berättar Mikaela.
Motivationen är väldigt viktig vid ätstörningar
Mikaela anser också att det är just motivationen hos personer med ätstörningar som är den största utmaningen för den som behandlar. Att motivera den drabbade att själv vilja bli frisk.
– Ja, det är så mina psykologer arbetat med mig. Dels utredde de noggrant anledningen till att jag blivit sjuk vilket är viktigt. Sedan tydliggjorde de för mig att jag i slutändan var tvungen att välja mellan att vilja leva eller att fortsätta vilja vara sjuk och därmed i förlängningen dö. Jag valde till slut att vilja leva.
Idag är Mikaela Urbom 25 år gammal och helt frisk från sin anorexi. Hon är soloartist och sedan i våras färdigutbildad dansare. I nysläppta boken Om jag bara vore lite smalare (Ekerlids förlag) kan man läsa utdrag ur hennes dagbok från sjukdomstiden. Ord fyllda av svärta och självhat, med också en god portion humor. Mikaelas egna ord vävs ihop med samtal om anorexi tillsammans med människor i hennes närhet och nyckelpersoner inom vården.
”Boken ska hjälpa föräldrar och vårdgivare att förstå hur vi tänker”
Frågor man som läsare får svar på i boken är bland annat vad man kan göra när man ser tecken på ätstörningar hos någon, hur det är att vara anhörig och inte minst hur Mikaela själv gjorde för att bli frisk.
Jag är stolt över det jag har tagit mig igenom och jag tycker att det är viktigt att det finns exempel på människor som blivit helt friska från anorexi. Det ger förhoppningsvis den drabbade hopp och motivation till att fortsätta kämpa även när det känns som jobbigast.
– Jag hoppas även kunna hjälpa andra med den här boken genom att underlätta för föräldrar och vårdgivare att förstå hur vi som drabbats tänker och fungerar. Ju tidigare tidigare den förståelsen ökar, och orsaken till ätstörningarna utreds, desto större är chansen att hjälpa fler, säger Mikaela Urbom.
