Regelbunden dansträning utan prestationskrav hjälper tonårsflickor med stressrelaterade problem till en bättre hälsa. Bland annat genom att öka upplevelsen av grupptillhörighet och stärka självkänslan. Det har forskaren och fysioterapeuten Anna Duberg nyligen doktorerat på. Nu utbildar hon löpande nya instruktörer i ”Dansprojektet”, som redan spritt sig över hela landet.
I sin studie vid Universitetssjukvårdens Forskningscentrum i Örebro har Anna Duberg undersökt effekter och upplevelser av tonårstjejers dansträning två gånger i veckan under två terminer. Resultaten visar bland annat att dansen upplevdes som en fristad från vardagens stress för de deltagande flickorna och därmed kan motverka psykisk ohälsa.
Att hennes avhandling handlar just om dans och ungdomar är ingen tillfällighet.
– Nej, dans har jag hållit på med under större delen av mitt liv, mestadels som gruppträningsinstruktör men också professionellt under min tid i Stockholm då jag till att börja med utbildade mig till idrottslärare på GIH och senare, i början av 2000-talet, till sjukgymnast på Karolinska Institutet. Jag har också alltid varit intresserad av kopplingen mellan kropp och själ och har jobbat mycket med avslappningsövningar. Inte minst tillsammans med ungdomar som är en oerhört viktig målgrupp, berättar Anna Duberg.
När hon efter utbildningen till fysioterapeut hade jobbat inom primärvården i Örebro under några år fick hon 2008 frågan om att bli instruktör i ”Dansprojektet”, som är ett resultat av att forskningsnämnden avsatt pengar för forskning kring kultur och vård.
– Jag tackade ja ganska omgående när jag hörde att projektet riktade sig mot ungdomar. Jag fick också ansvara för att utveckla interventionen i projektet. Att forska hade jag dock inte haft någon tanke på tidigare men när min handledare föreslog att jag skulle doktorera med Dansprojektet var jag redan så involverad att jag bestämde mig för att köra på. Något jag absolut inte ångrar, det är fantastiskt utvecklande att arbeta med forskningsprojekt, och det är en tilltalande konkret känsla att det t.ex. nu finns en bok om min forskning, säger Anna, som disputerade i maj med avhandlingen ”Dance Intervention for Adoloescent Girls with Internalizing Problems – Effects and Experiences”.
Att det här är ett projekt som verkligen behövs råder det inga tvivel om.
Nej, så här höga siffor för tonårsflickor som mår dåligt har det inte varit någonsin sedan Folkhälsomyndighetens mätningar startade på 80-talet. Flickor tar på sig allt större ansvar och upplever högre krav på sig själva, t.ex. i skolarbetet, än pojkar. Utöver det så upplever de också kravet från media att se bra ut och vara en trevlig kompis som hänger med på allt. Sedan har vi sociala medier och pressen att prestera bra i många andra sammanhang. Till slut orkar tjejerna inte med mer prestation. Därför kom dansprojektet lägligt, då det inte bygger på prestation. Vi dansar för dansens skull, för att uttrycka våra känslor och för att känna en grupptillhörighet och en egen identitet.
I studien ingick flickor mellan 13-18 år som ofta besökte skolhälsovården för återkommande problem med huvudvärk, magvärk, nedstämdhet, ångest, oro och stress. Man undersökte om dans två gånger i veckan under åtta månader kunde påverka flickornas hälsa. Dansklasserna gavs efter skoltid och det var ungefär tjugo flickor i varje grupp.
– Ja, fokus låg på att lyfta fram flickornas resurser genom att uppmuntra rörelseglädje istället för prestation, att helt enkelt uppleva kroppen på ett positivt sätt istället för prestationshöjande träning. Kravlös atmosfär, stödjande gemenskap, kreativitet och medbestämmande var viktiga grundstenar. Rörelser och musik ger en paus från negativa tankemönster eftersom det flyttar fokus från tankar till upplevelse. Dessutom är dansen en chans att få utlopp för olika känslor på annat sätt än med ord.
Resultaten från studien visar tydliga positiva kroppsliga och mentala hälsoeffekter för gruppen som fick dansa jämfört med kontrollgruppen; bland annat minskad stress och smärta, och ökad självtillit. Närvaron i dansgruppen var genomgående hög och 92 procent skattade dansen som positiv. Dessutom visade det sig vara en hälsoekonomiskt fördelaktig insats.
Det beror på beräkningar som visar ökad livskvalitet i förhållande till att det var en billig insats. Dansklasserna innebar ingen kostnad för flickorna eller deras föräldrar. Det har också visat sig att flickorna behövt färre besök hos skolhälsovården och att även deras behov av läkemedel minskat under de två terminerna som projektet pågått.
Sedan första artikeln om Dansprojektet publicerades 2013 har många hört av sig till Anna och velat starta upp en verksamhet där de bor.
– Ja, och det har också kommit intresseanmälningar från andra länder. Mycket har jag inte hunnit ta tag i ännu eftersom jag just disputerat. Men projektet är redan spritt över hela landet. Dock med hur mycket ökningspotential som helst eftersom behovet är stort.
Som det ser ut nu så tar man kontakt med mig om man är intresserad att utbilda sig till instruktör och starta ett dansprojekt i sin hemkommun. Man behöver en finansiär till projektet och givetvis en lokal. Man bör också ha en lämplig bakgrund, många som hört av sig är till exempel f.d. dansare, fysioterapeuter och skolsköterskor. Det är viktigt med en medicinsk eller pedagogisk grundutbildning för att kunna möta dessa flickor på ett professionellt sätt.
Anna konstaterar också att vi idag har en ny typ av samhälle där man inte använder sig av de självläkande effekterna av grupp och rörelse tillräckligt mycket. Samtidigt behöver vi detta mer än någonsin. Stillasittandet ökar och Anna konstaterar att ungdomar i Sverige i genomsnitt kommer upp i högst 15 procent av rekommenderad daglig fysisk aktivitet.
– Ja, och många är ensamma på fritiden idag. I vår studie såg vi att gemenskapen i dansen var lika viktig som kravlösheten. Här får tjejerna en identitet i en grupp samtidigt som de får en bättre fysisk hälsa. Kan det här projektet inspirera till fortsatta positiva levnadsvanor så är det optimalt.
Det finns alltså egentligen ingen gräns för hur stort Dansprojektet kan bli. Eller vad som kan utvecklas i dess svallvågor.
– Jag hoppas att dans och rörelse ska bli ett kompletterande behandlingsalternativ i vården, en naturlig del av skolhälsovården och psykiatrin. Detta projekt har t.ex. inneburit att man här i Örebro startat verksamheten ”Bara dansa” och även Malmö, Karlskoga, Jönköping och Haparanda är igång med dansgrupper som vi utvärderar vetenskapligt nu. Fler forskningsprojekt är också på gång med andra åldersgrupper. Det är så härligt när forskning blir verklighet, avslutar Anna Duberg.
Text: Mats Holmström
