”Jag skiter i allt för ett bättre liv”, sjunger artisten Jasmine Kara i en av sina senaste låtar på svenska. När hon berättar sin historia förstår man varför. Hon kom nyligen ut med boken ”Den mörka scenen” där hon öppenhjärtigt berättar om sitt 10-åriga dubbelliv som strippa. Ett liv där hon utsattes för grova övergrepp och som gav henne diagnosen PTSD (posttraumatiskt stressyndrom).
Man slås av Jasmines sprudlande karisma och varma personlighet när hon dyker upp på vår mötesplats för intervjun. Något som faktiskt gör det svårt att ens föreställa sig att det existerat personer i hennes liv som velat göra henne illa. Livet är dock sällan så logiskt eller rättvist som man vill att det ska vara.
2010 släppte Jasmine sin första bok Hälsa henne att hon ska dö. I denna skriver hon om hur hon i tidiga tonåren misshandlades och psykiskt förnedrades av sin pojkvän. Ett minst sagt destruktivt förhållande som till slut orsakade att hon blev inlagd på en psykiatriavdelning i flera månader.
– Boken handlar om tonåren men också om hur jag tog mig ur detta destruktiva förhållande. Den är till stor del skriven av en tonåring till en tonåring. Jag var ju väldigt ung då. Den nya boken tror jag mer att alla kan känna igen sig i. Den är väldigt rak och där finns inga ställningstaganden, berättar hon.
Jasmine försvarar samtidigt sin dåvarande pojkvän, vilket ger blandade känslor hos den som lyssnar.
– Alla går igenom någonting, och när man inte vet vad någon annan går igenom har man egentligen aldrig rätten att döma. Om någon är otrevlig har man ingen aning om vad som orsakat beteendet. Jag kan se vad det kom ifrån. Han kom från en våldsam miljö hemma. Jag menar inte att det han gjorde mot mig var ok, men det gör ändå att man kan förstå, menar hon.
”Nu skulle jag göra mitt liv till musik”
Denna för Jasmine tuffa tid förde samtidigt det goda med sig att hon kom till insikt om att det var musiken som var hennes kall i livet. Hon har i tidigare intervjuer berättat om hur en kontaktperson på psykiatrin gav henne en gitarr när hon var som mest i botten, och hur det blev vändningen för henne.
– Alltså, jag hittade tillbaka till musiken och förstod vad jag ville ägna mitt liv åt. Innan hade jag tyckt att musiken var en kul grej men nu hade den fått en helt annat mening för mig. Känslorna blev ännu starkare. Musiken gav mig livet tillbaka och nu skulle jag göra mitt liv till musik. Det var ”all in!”
– Jag tänker idag att jag släppte min första bok för att ”täcka upp”, för att folk skulle fokusera på den storyn istället för det dubbelliv som jag nu var mitt uppe i som vuxen. Jag hade utelämnat det som var mest kontroversiellt. Den nya har fått mogna lite mer, kan man säga.
När Jasmine väl hade bestämt sig för att släppa Den mörka scenen fanns därför inga som helst tvivel.
– Nej! Jag tänkte: ”Äh, skit samma”. Du vet, när man har gått runt med den där skammen i så många år. Tänk om man kan få någon slags upprättelse från att någon annan har makten. Jag behövde verkligen komma ut med detta. Folk får hata mig om de vill. Men nu slipper jag åtminstone låtsas.
Det var ett samtal med familjen år 2018 som till slut fick Jasmine att ta sig ur sin ohållbara situation.
– När jag väl vågade berätta för mamma och pappa så tog de det väldigt bra. Det var det enda som spelade någon roll för mig. Egentligen hade jag kunnat vara öppen med detta precis som med allt annat men just med familjen så var det oerhört känsligt.
– Det är ett stort steg när man kommer från en familj där sex är ett stort tabu. Jag hade ju aldrig pratat om sex hemma och nu skulle jag alltså berätta att jag jobbat som strippa i 10 år! Innan hade jag varit så rädd att jag tänkte att om det här kommer ut, då tar jag livet av mig.
– Det var flera gånger som jag satt i intervjuer och funderade. ”Tänk om någon säger någonting, tänk om någon skvallertidning hittat någonting?” Bara den rädslan. Det är så skönt att ha blivit av med den. Jag behövde berätta min sanning med mina egna ord, förklarar Jasmine.
”Jag känner mig som en svart man, som en bluesmusiker”
När det gäller musiken har dock inte allt varit negativt med Jasmines dubbelliv, menar hon.
– Det är många som har sagt att de förstår min musik på ett annat sätt nu. Man kan till och med se det på albumomslagen. På mitt första album såg man ett oskyldigt ansikte. Sedan, 2014, när Unbreakable kom, då var det ett ansikte med ilska och frustration som stirrade in i kameran.
– Vid det laget hade jag blivit så himla förstörd av den här miljön att man både kan se det visuellt och höra det i låtarna. Numera är det mer att man kan höra ett visst lugn tror jag. Det där desperata är borta.
Jasmine föddes i Örebro med en iransk pappa och en svensk mamma. Hon berättar om en trygg uppväxt men också att hon 2007 stack till New York som 18-åring, utan att ha något skivkontrakt i Sverige.
– Först gick jag runt på Manhattan och knackade dörr på klubbar, jag försökte få spelningar och skivkontrakt. Jag hade några dollar på fickan och spelade i tunnelbanan och på gatan. Jag försökte komma in på klubbarna men ingen släppte in mig till en början. Alla sa nej.
Att hon kastade sig ut i ovisshet på det sättet förklarar Jasmine med en känsla hon haft sedan uppväxten.
– Folk frågar ibland om jag känner mig svensk eller iransk. Då brukar jag svara att jag känner mig som en svart man, som en bluesmusiker. Redan som fyraåring sa jag till mina föräldrar att jag ville till Amerika, att jag ville ”hem”. Jag vet faktiskt inte varför.
Efter en tid i New York fick Jasmine till slut några spelningar men det visade sig snart att det var svårt att få det att gå ihop ekonomiskt. Därför började hon söka efter någon form av extrajobb.
– Efter en månad var mina pengar slut. På väg till ett spelställe dök det då upp en person som sa: ”Hey girl, looking for a job?” ”Yeah”, svarade jag men när jag förstod vad det rörde sig om tänkte jag spontant att det vore det värsta jag kunde göra. Att det vore som att mörda någon i vår familj. Samtidigt fanns inte exempelvis sociala medier på samma sätt då. ”Vem skulle veta att jag jobbar där?” resonerade jag.
Spänningen i att få göra någonting förbjudet
Långt senare i livet skulle Jasmine komma att få diagnosen ADHD. Man undrar om hennes yrkesval vid den här tiden, utöver den diagnosen, hade någonting att göra med vad hon upplevt tidigare, och som hon skrev om i sin första bok.
– Det kan säkert vara så. Först av allt var det dock spänningen i att få göra någonting förbjudet. Sedan var det ju bra för mig att tjäna pengar så att jag kunde fortsätta att göra musik. Jag ville inte komma hem till Sverige och ha misslyckats med detta. Jag älskade New York och de små råa spelställena som finns där!
Jasmine trivdes dessutom ganska bra med sitt nya extrajobb. Åtminstone till en början.
– När jag väl hade övat in mig tyckte jag att det var perfekt. Jag kunde höra musik på jobbet, träffa de andra tjejerna och lära mig om deras liv. Det handlar ju om människor, och jag älskar människor. Nu skulle jag fokusera så mycket jag kunde på att lära mig om de här personerna. Jag ville förstå dem!
Jasmine jobbade mest dagtid på strippklubben, vilket möjliggjorde för henne att spela musik på kvällarna. Hon kände sig dock från start tvungen att smyga med sitt dubbelliv.
– Jag spelade bara något kvarter därifrån och gick alltid omvägar runt kvarteret för att ingen skulle se från vilket håll jag kom. Min gitarrist, som tragiskt gick bort för några år sedan, hade ingen aning om vad jag höll på med dagtid. Jag ångrar så mycket att jag inte var ärlig mot honom. Han var världens snällaste människa och han trodde verkligen på mig.
Det var framförallt på strippklubben som Jasmine lyckades tjäna ihop till sitt uppehälle i New York.
– Ja, det var det enda stället jag tjänade pengar på egentligen. När vi var ute och spelade musik var det nästan inga pengar alls. Sedan var det så att männen ville köpa drinkar och jag dricker ju inte. Det slutade jag med när jag var 20 för att kunna fokusera bättre på musiken. Så det blev istället så att männen fick köpa en extra drink till någon annan gäst som drack mycket. Det blev en del pengar.”
– Från början fungerade det väldigt bra på det där jobbet. Jag tänkte ”ok, nu är jag så här långt ifrån att kunna göra en musikvideo”. Det var hela tiden så jag planerade, förklarar Jasmine.
– I slutändan var det ju inte pengarna heller. Det svåraste när jag väl lyckats sluta var faktiskt saknaden efter de andra tjejerna. Det var som att gå hem till sin familj och det fanns inga filter. Att komma till omklädningsrummet var det bästa jag visste, att fråga vad tjejerna hade haft för sig och snacka skit.
Om du inte tjänar 200 dollar till klubben får du betala ur egen ficka
Det som var tänkt som några veckors extrajobb blev dock tio år och Jasmine skulle senare komma att arbeta på strippklubbar även i London och Stockholm. I Stockholm skulle det till hennes förvåning visa sig att säkerheten för tjejerna var sämre än i New York. Det var också i Stockholm som hon utsattes för den brutala våldtäkt i ett av privatrummen som hon berättat om i media i samband med boksläppet.
– En viktig skillnad var att man i Sverige inte hade övervakning av de här privatrummen. I Sverige kommer gästerna också med en intention medan det i USA är mer som att gå in på ett kafé. Det är inte samma förväntningar i USA. Jag trodde dock att det var tvärtom och Stockholm är nära Örebro, bara två timmar bort. Jag trodde att det skulle vara ännu bättre betalt och ännu säkrare.
– Även i USA kompromissade man dock med säkerheten när det blev sämre ekonomi. I början tjänade vi jättebra men sedan blev det bara mindre och mindre, berättar Jasmine.
Man vill gärna tro att det fanns en möjlighet att säga nej till de män som ville spendera tid med någon av tjejerna i något av privatrummen.
– Jo, men man hade också en ”hushyra” att betala varje dag. Om du inte tjänade in 200 dollar till klubben måste du betala ur egen ficka. Ibland ville man verkligen inte men jag tänkte ”ok, jag får vara på min vakt”. Efter ett tag lärde man sig i princip att slåss mot män. Man var tvungen.
– I New York var cheferna dock väldigt raka mot gästerna med att det inte skulle bli något sex. De lovade ingenting sådant. I Stockholm sa man till oss tjejer att vi bara skulle vara sällskap och att vi inte behövde vara oroliga. Till gästen sa man dock någonting helt annat. De hade ju betalat massor med pengar, varav vi tjejer fick en väldigt liten del. Du vet, vi kom ner där och trodde att vi bara skulle vara sällskap.
”Männen tyckte att det var så lätt att ha sönder mig”
Tjejerna som arbetade på strippklubben drog till sig olika typer av män, berättar Jasmine. Själv fick hon oftast vad hon beskriver som ”monster”.
– Man såg direkt vilka som ville ha mig. De var ofta lärare, gamla, våldsamma män och pedofiler. De sa att de tyckte att det var så lätt att ha sönder mig.
– Visst lär man sig att stänga av till viss del. ”Skit samma, jag är inte här för mitt utseende, jag är här för att göra musik”, tänkte jag mer än en gång. Min musik var det enda som spelade någon roll. Sedan lärde jag mig någonstans att även de som är ”monster” inte bara kom dit för att förnedra. Även dem ville jag försöka se någonting fint i. Förstå vad de kommer ifrån.
– Det jag lärde mig då är att de flesta har varit utsatta själva som barn, men aldrig fått prata om det. Uppväxta med att man inte får prata om känslor, eller bli sedda. Om det inte är ett kompisgäng som kommit för att fira någonting är det nämligen ofta ensamma män som bara vill bli sedda. Då kan man antingen gå den ena vägen eller den andra. Många var också arga och kvinnohatande skulle jag säga.
När man lyssnar på Jasmine gör det bokstavligen ont i hjärtat att förstå att hon någonstans vill försvara även dessa monster till män. Att hon har en inbyggd värme och nyfikenhet inför andra människor som förvisso är behjärtansvärd men som samtidigt ställt till det för henne i livet på mer än ett sätt.
– Ja, men det var delvis därför jag ville komma ut med den här historien. Jag tror att man även som man behöver prata. Om man har den här sexuella dragningen, vart ska man vända sig för att få hjälp? Självklart ska det vara tabu att göra sådant här, men om man har de här tankarna, vad gör man?
– Det låter kanske sjukt att säga så men när jag råkade ut för de värsta männen tänkte jag ofta: ”Tack och lov att detta händer mig som kan ta det här för annars kanske den här personen hade gått till sina elever”. Det här ska naturligtvis inte hända någon, men du vet vad jag menar?
– Ofta sa männen saker som att jag påminde dem om sina elever och liknande. Den värsta var en man som sa: ”Du påminner så mycket om min dotter”. Då förstod jag verkligen inte och kände mig äcklad.
Även om situationen varit fruktansvärd för Jasmine påpekar hon att det även funnits fina stunder.
– Jag tycker att det krävs en förändring, det måste bli någon slags säkerhet för alla. Men jag är trots allt tacksam för musiken som färgas så mycket av det du upplever. Inte minst bluesen. Det blir ett annat djup. Ett djup som man bland annat kan ”utnyttja” i texter.
Psykiatrin i Sverige har hjälpt jättemycket
Idag bor Jasmine i Sverige igen, och hon är uppenbart lycklig över att ha tagit sig ur sitt tidigare dubbelliv.
– Jag tog mig som sagt ur situationen 2018 efter att jag hade berättat sanningen för mina föräldrar. Där någonstans tänkte jag att jag aldrig mer skulle ljuga om något i hela mitt liv. Jag har heller inte ljugit om någonting sedan dess, så visst har det blivit obekvämt några gånger.
– Det är livsfarligt med skam och att inte vara öppen inför sina barn. Man gör det tillsammans. Idag kan jag bara tänka mig vad ungdomar går igenom med utpressningar på nätet och hur vissa beter sig. Detta utan att de som utsätts törs säga det till någon.
– Tänk att kunna säga: ”Pappa, den här mannen vill att jag ska göra så här”. Och att pappan då svarar: ”Du kan alltid komma till oss”.
Som om det inte räckte med covid-pandemin, brann Jasmines bostad i USA upp i början av 2020. Det var efter den händelsen som hon flyttade tillbaka till Sverige.
– Det var hemskt. Jag bodde med rumskamrater i Queens och allt gick upp i rök. Det var helt sjukt. Men jag hade kvar min dator och gitarr och har aldrig varit intresserad av prylar. Återigen kände jag att det var tur att detta hände mig och ingen annan. Det känns till och med som att det var menat att hända. Vad skulle jag åka tillbaka till nu när allt var stängt och pandemin var ett faktum?”
Trots fortsatt tunga händelser blev 2020 faktiskt ett ganska bra år, konstaterar hon.
– Jag vet inte hur, men på något sätt hittade jag hem. Jag har ju heller inga kostnader, bor i en pyttelägenhet och har ingen bil. Normalt sett går jag överallt, även om jag just den här månaden råkar ha tunnelbanekort för att jag har mycket på gång. Jag äter aldrig ute, lagar mat som jag fryser in och som räcker i två veckor. För mig har det aldrig spelat någon roll, bara jag får göra musik.
– Att skriva hjälper mycket för mig, och att prata om saker. Det som den första boken handlar om var ju jättejobbigt men när jag hade släppt den kände jag att jag kunde lämna det bakom mig på något sätt. Det är olika hur man hanterar ett trauma och psykiatrin i Sverige har faktiskt hjälpt mig jättemycket.
– Samtidigt kan jag förstå att en del har motsatt erfarenhet av vården. Kanske handlar det om tillfälligheter, vart i vården du hamnar och så. Men man måste också själv jobba på att bli bra. För mig fanns inget val, skulle det visa sig.
PTSD och ADHD var ett faktum
Vad Jasmine inte visste var nämligen att hennes traumatiska upplevelser under många år hade inneburit att hon drabbats av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Hon tyckte dock inte själv att hon hade upplevt något traumatiskt, berättar hon.
– Nej, under hela den tiden som jag jobbade som strippa tyckte jag ärligt talat inte att jag gick igenom något traumatiskt alls. Hade någon frågat hur det var för mig då så hade jag bara räknat upp alla plus. ”Det är jättebra och jag kan göra musik”. Jag förstår nu att jag har varit i en förnekelseprocess.
Nästan ett år efter det att Jasmine lyckats sluta med sitt dubbelliv, brakade det dock fullständigt.
”Jag ringde ett akutnummer och frågade: ”Finns det någon medicin mot det här?”
– Det var så mycket som bubblade i mig. Så pass mycket att jag blev sjuk. Jag kunde inte känna mig trygg ute och trodde att folk förföljde mig. Det började med att jag fick flashbacks, mardrömmar och symtom som känslan av att kroppen lägger av. Till slut tänkte jag att jag inte kunde leva så här. Inte en natt till i det här helvetet. Jag låg och skakade till 4-5 på morgonen och kunde inte sova, jag levde i en mardröm.
Trauman hade fyllts på under hela Jasmines liv men det var först när hon kom tillbaka till Sverige som hon sökte hjälp.
– Det blev nog droppen med covid och allting. Jag har alltid hållit mig upptagen men då var det ju plötsligt alldeles för lugnt och jag hade inga gigs. Då kände jag mig tvungen att ta hand om allt.
– Jag ringde ett akutnummer och frågade: ”Finns det någon medicin mot det här? Jag tror att jag håller på att bli galen”. 2020 fick jag diagnosen PTSD och sedan fick jag gå i arbetsterapi under lång tid.
Terapin blev till en början en chock för Jasmine.
– Jag skulle fokusera på den värsta händelsen som jag kom ihåg. Sedan skulle jag blunda och berätta om detta för psykologen samt därefter spela in mig själv på telefonen och lyssna på detta en gång om dagen. Först tänkte jag att detta väl inte var så farligt. Jag förstod inte att det var så illa som det var.
– När man kommer in i det och berättar för någon hur minnena ser ut. Då blir det som att det händer igen. Under första sessionen med den här psykologen fick jag en panikångestattack. Det var så vidrigt de första gångerna att jag kände att jag inte ville leva. Det här är för jävligt, tänkte jag.
– Men gud vad det hjälpte, konstaterar Jasmine samtidigt.
”Jag jobbar fortfarande på att kunna se mig i spegeln”
– Numera har jag suttit och berättat om det här i tv. Hade någon påstått att jag skulle kunna göra det tidigare hade jag inte trott på det. Om man har komplex PTSD som jag har så är det inte bara en enstaka händelse det handlar om och risken är stor att man får leva med diagnosen hela livet.
– Då är mitt tips att så fort du får upp de här bilderna som är jobbiga, acceptera att nu är det för jävligt, nu ska jag gå igenom det här. Och samtidigt möta det som är jobbigt. Det är som med allt i livet, när du möter dina rädslor så försvinner de till slut.
När jag har ångest på natten slår det mig: ”Tänk om en enda människa kunde slippa det här”
Jasmine går inte längre till psykologen, berättar hon.
– Nej, jag har fått bra verktyg som jag kan använda mig av på egen hand. Det handlar som sagt om att möta den här ångesten när den kommer. Att skriva om det eller prata om det hjälper jättemycket. Idag klarar jag av att prata om det här hur mycket som helst.
– Först ville de skriva ut antidepressiv medicin men psykologen kom snabbt fram till att jag även har ADHD. Då blev det en sådan utredning istället. Idag kan jag tänka att den diagnosen kan ha påverkat vissa val jag gjorde i livet. Det här med konsekvenstänket. Kicksökandet.
Idag får Jasmine ADHD-medicin, men tar denna endast vid behov.
– Ja, det är ju inte så att jag behöver ta den för att fungera men behöver jag koncentrera mig på något under en längre tid så fungerar den bra. Men jag tar inte medicinen när jag ska uppträda, då är det ju bara bra att släppa loss ”dampet”, säger Jasmine och skrattar.
Jasmine, det är väldigt skönt att höra att du tagit dig ur din traumatiska situation och fått verktyg till att bearbeta konsekvenserna. Men hur mår du idag?
– Det är upp och ner fortfarande men generellt mår jag mycket bättre. Det har blivit en bättre balans. Jag har fått mer förståelse och dömer inte mig själv på samma sätt. Dock jobbar jag fortfarande på att kunna se mig i spegeln. En sådan grej kan jag tycka är jättejobbig fortfarande. Men jag har ändå haft tur, det hade kunnat sluta mycket värre!
– Jag är glad att du tar upp det här för ibland när jag ligger med ångest på nätterna slår det mig: ”Tänk om en enda människa kunde slippa det här”. Jag skulle på riktigt ge min högra arm för det. Om någon skriver om det här så kanske en människa kan få ett verktyg. Det vore så häftigt, avslutar Jasmine Kara.
Text: Mats Holmström
