I informationsflödets tidsålder kan man söka information på nästan allt. De allra flesta av oss gör det dagligen. På grund av detta har också ett fenomen uppenbarat sig som jag kallar för den ”googlande patienten”. I många fall underlättar det mycket för patienten att kunna söka information om olika besvär men det kan också ha konsekvenser som försvårar vårdprocessen.
Min version av dessa googlande patienter är personer med besvär som söker information gällande sina symptom på nätet för att se om de kan klura ut vad det är för besvär/diagnos de har och vad de ska göra åt den.
För en del av dessa patienter (läs människor) fungerar googlandet alldeles utmärkt. De hittar en diagnos som passar med deras besvär, utför de tips och råd de får via nätet och blir bättre eller återställda. Och om besvären skulle kvarstå så söker de på nätet igen, fast då efter någon terapeut/vårdgivare eller efter öppettider på vårdcentralen.
För andra kan googlandet te sig lite annorlunda:
De googlar på sina symptom – hittar en diagnos som de tycker överensstämmer med sina symptom, hittar tips för att lindra dem, vilka de utför. När besvären kvarstår uppsöker de inte vård utan försöker återigen lindra sina besvär, nu via någon annan metod de hittat på nätet, och så fortsätter de.
Några andra googlar på sina symptom – hittar lite olika diagnoser som de tycker överensstämmer med sina symptom, men fastnar för den mest allvarliga diagnosen. Detta gör dem oroliga och de söker vidare för mer information, bara för att hitta ännu mer oroande information. Till slut är de nästan övertygade om att de har en mycket allvarlig sjukdom vilket såklart ger mycket stress och oro.
De här olika typerna av googlare känner vi kanske alla igen oss i och vi stöter på dem i vår vardag. Det här är också ett fenomen som kommer kvarstå så länge vi har fri tillgång på information på nätet. Frågan är bara hur vi i vården ska hantera det.
För några konsekvenser som ovanstående google-beteende kan leda till är:
1) Patienten har ställt sin egen diagnos och kräver vissa utredningar.
Det kan vara väldigt svårt att få någon att ändra sin tro på vad de har för besvär om de bestämt sig för en viss diagnos. Som vårdgivare kan man då få lägga mycket tid på att motivera och förklara varför man kanske inte tror på patientens diagnos (om den nu inte verkar vara korrekt) och varför man kanske inte anser att vissa utredningar är nödvändiga. Det tar tid. Viktig tid som kunde lagts på något annat.
2) Patienten är mycket orolig och rädd för sina symptom och vad det kan vara.
Det kan leda till att man måste lugna sin patient och minska dess oro för att undvika onödig stress, som i sin tur kanske ökar symptomen. Det tar tid och skapar onödigt lidande för patienten.
3) Patienten har inte kommit i tid med sina besvär utan de har förvärrats ordentligt.
Detta för att personen har ställt sin egen diagnos som är fel och dessutom försökt behandla sig själv under en längre tid. Vissa självmedicinerar utifrån sin egen ställda diagnos genom att till exempel beställa läkemedel från utlandet. Det kan leda till att de har tillfogat sig mer skada än nytta eller gått med sina besvär för länge utan att söka hjälp för dem. Och det kan vara direkt farligt.
4) I motsats till ovanstående vet jag patienter som lyckats diagnosticera sig själva korrekt där vården gått bet.
För det kan ju vara svårt för oss vårdgivare att ställa korrekt diagnos när symptom är diffusa och svårprovocerade. Det är ju ändå så att vi alla är närmast oss själva och vet bäst vad som besvärar oss och hur symptomen upplevs. Och som patient är det inte alltid lätt att få fram det som är mest relevant för oss vårdgivare. Särskilt inte om tiden är knapp. Om man då inte upplever att man får hjälp med sina besvär är det ju rätt naturligt att försöka åtgärda dem själv.
Hur kommer det sig då att så många av oss hamnar i googlandets självdiagnosticering? Kanske är självdiagnosticerande och självbehandling ett tecken på en förtroendekris för vården. Eller så kanske det är ett tecken på vilja att ta ansvar för sin egen hälsa och att ta reda på vad som kan ligga bakom våra besvär. Eller både och.
Jag kan tycka att googlande inom rimliga gränser är ett tecken på engagemang och omtanke om sig själv och sin egen hälsa. Det innebär också att man vill ta aktivt ansvar för sin egen rehabilitering. Vilket alla i vården förespråkar. Problemet är när informationstillgång missbrukas och skapar mer oro än lindrande.
Men det kanske ska bemötas som alla andra missbruk? Tolvstegsprogram för googlemissbruk?
