När jag jobbade inom landstinget kunde jag ha 15-20 patienter på en dag och jag vet kollegor som ibland har fler. Med tanke på att en arbetsdag är menad att vara åtta arbetstimmar låter det kanske som att man inte har så mycket tid till varje patient. Vilket är helt korrekt.
15-20 patienter under en dag kan vara mycket men det fungerar om patienterna är i olika fas i sin rehabilitering och om det är många som enbart behöver kolla att de gör rätt i sin aktiva behandling (dvs. träning – mer om mina tankar kring valet av träning som behandlingsform se framtida krönika ”Är träning alltid rätt?”). För min del innebar dock tidspressen att den påverkade mitt eget välmående och den vård jag gav. Jag kände att jag var tvungen att hålla koll på klockan hela tiden och kunde därför inte vara närvarande till 100 procent eller alltid ge patienterna den tid som behövdes.
För vissa räckte tiden till gott och väl, men för andra inte alls. En hel del patienter behöver tid på sig till exempel för att de har en lång besvärs- eller sjukdomshistoria, för att de har svårt för att uttrycka sig eller förstå, eller för att de är gamla och det tar längre tid att göra saker. Dessutom är inte alla besvär lika lättdiagnostiserade och en del kräver mer ingående undersökningar och behandlingar.
Jag vet flera av mina kollegor som det rullar på alldeles utmärkt för och som inte tyngs av arbetsbelastningen. Men för min del så orkade jag inte med den fem dagar i veckan, 8-9 timmar per dag. Det tog för mycket på mig i längden.
Varför har man då så många patienter på en dag om det inte fungerar? Jo, med det ersättningssystem som finns är man tvungen att ha det för att kunna försörja sig. Inom vården så får en sjukgymnast (om du arbetar via en s.k. etablering) olika hög ersättning per patient från landstinget beroende på utbildningsnivå. Det innebär att om man inte valt att studera vidare, kanske p.g.a. av ekonomiska skäl eller privata, måste man jobba hårdare/ha fler patienter per dag. I andra fall måste man som vårdgivare ha ett visst antal patienter per dag eller månad för att kunna nå upp till den ekonomiska ersättningen från landstinget som gör att den vårdenheten eller kliniken man arbetar för går runt.
Att inte ha möjlighet att påverka sin arbetssituation är en stor orsak till stress på arbetet. Att veta att man inte har tid att bemöta sina patienter där de befinner sig är också en press. Har man en äldre dam med rullator som det tar 10 minuter att hjälpa in i rummet och klä av sig, och lika lång tid för att klä på sig och gå ut igen och man har 20-30 min på sig för behandling inklusive allt runtomkring är det lätt att bli stressad. Och för patienten att känna sig missnöjd.
Det här kan resultera i att:
1. Vårdgivaren känner sig pressad/mår dåligt
2. Patienten känner sig missnöjd med behandlingen
3. Vårdkvaliteten blir lidande
Det står ofta i press och talas i media om patienter som är missnöjda eller är/upplever sig felbehandlade. Nästan lika ofta pratas det om utbrändhet i vården och dålig ersättning för de som ska ta hand om sjuka och skadade. Det är inte svårt att förstå varför. Systemet som är till för att skapa hälsa, skapar ohälsa. Det är i alla fall så som jag ser det.
Vad kan man göra åt det då? Ett förslag är att låta vårdgivaren bedöma om det är en tidskrävande patient och få mer ersättning därefter. Sen väljer ju vi våra landstingspolitiker och våra ledare. Så att rösta och sätta sig in i valet kan också vara ett sätt. Eller engagera sig i sjukgymnastförbundet och delta i debatten.
För mig blev det dock ett annat val. Jag måste säga att jag är fascinerad över de kollegor som orkar hålla tempot med så många patienter per dag. Och att de dessutom har nöjda patienter och att de själva samtidigt trivs, mår bra och är nöjda. Det är fantastiskt! För min del så kände jag dock att jag inte kunde ge den vård jag ville ge på den tid som fanns. För att jag skulle kunna må bra, kunna välja mitt tempo/tid med mina patienter, få skälig ersättning för mitt arbete och samtidigt kunna stå för det vård jag ger så bestämde jag mig för att ställa mig helt utanför landstingsvården.
Nu får mina patienter betala ur egen ficka, vilket kan tyckas fel när vi har en vård som ska gälla för alla. Men jag som vårdgivare kan inte stå för min vård i det system vi har just nu. Förutsättningarna som ges gör att jag mår dåligt. Så valet låg i att byta yrke eller ändra mina förutsättningar. Så jag valde att vara kvar i yrket, låta mina patienter betala för min vård, men ge en vård jag kan stå för.
