Ofrivillig ensamhet är något vi inte pratar tillräckligt mycket om, trots att det är ett av våra vanligaste samhällsproblem. Det menar Sandra Torbjörnsdotter och Suzanne Pärlhamn, som nyligen släppt en bok i ämnet. I ”Kan vi prata om ensamhet” får man som läsare ta del av fakta om ämnet, samtidigt som författarna själva delar med sig av sina egna personliga berättelser.
När psykosyntesterapeuten Suzanne skulle öppna ny mottagning i Lidköping tog hon kontakt med Sandra och hennes reklambyrå. Hennes önskan om en ny hemsida skulle bli början till en djup vänskap.
Sandra, en framgångsrik och aktiv karriärkvinna med många järn i elden, hade utåt sett inga problem men bar även hon på en känsla av ensamhet. Att söka hjälp hade dock inte funnits i Sandras värld.
”Jag hade inställningen att jag skulle klara allt själv, eftersom jag ”bara” brottades med tankar och känslor som jag inte riktigt fick ordning på. Men när jag fick kontakt med Suzanne genom jobbet fick jag ett starkt förtroende för henne. Jag tänkte då att jag ju alltid kunde prova. Att börja i terapi hade annars varit ett större steg för mig att ta.”
”Hellre det än att vara ensam”
Tillsammans gick Sandra och Suzanne igenom flera delar av Sandras liv, innan de kom fram till kärnan.
– Det finns naturligtvis många faktorer men en som återkom var just min rädsla för att vara ensam. Därför kunde jag även behålla människor som kanske hellre tog än gav i min omgivning. Jag sa till Suzanne: ”Jag förstår att det inte är bra men hellre det än att vara ensam.”
Med hjälp av Suzanne fick Sandra stegvis insikt i varför hon var rädd för känslan av ensamhet. Hon funderade på detta under en tid, varpå hon nyfiket frågade Suzanne hur många av hennes klienter som brottas med samma problematik.
”Jag vet inte, men det är inte ovanligt”, svarade Suzanne spontant.
– Inför nästa möte med Sandra hade jag dock funderat mer på detta och kommit fram till att det här med ensamhet faktiskt återkommer hela tiden i min samtalsterapi, inte minst i parrelationer. Om jag säger att 90 procent av mina klienter bär på en känsla av ensamhet har jag ändå räknat lågt.
– Varför pratar vi då inte om det här? Om en person som Sandra, en aktiv person med eget företag och ett utåt sett perfekt liv kunde prata om ämnet, då kan väl även andra, resonerade Suzanne.
Ensamhet är ett stort samhällsproblem
Efter denna insikt satte Sandra och Suzanne igång med boken. I första versionen av manus berättade påhittade karaktärer sina historier, vilket blandades med naturvetenskapliga artiklar som beskriver varför vi drabbas av ofrivillig ensamhet, vad det egentligen är och vad vi kan göra åt det.
– Det var denna version vi skickade till Emma på Parus förlag. Hon tyckte om vår idé men påpekade samtidigt att hon ville se våra egna berättelser istället för de påhittade karaktärernas. Hon menade att läsaren vill veta varför en marknadschef med internationell karriär som jag mådde så dåligt, berättar Sandra.
Detta blev till en början något av en chock för Sandra och Suzanne, som inte alls tänkt ”blanda in sig själva” i boken. Ensamhet är nämligen inte bara ett samhällsproblem, utan även ett dolt sådant.
Suzanne håller med.
– Ja, det blir tydligt att vi inte gärna vill prata om att vi är ensamma, vilket gjorde att vi själva utmanades då Emmas föreslog det. Men vi landade i att eftersom boken heter ”Kan vi prata om ensamhet” så kunde vi ju inte utesluta våra egna upplevelser kring ämnet, berättar hon.
– Den här boken sticker ut, det är vi med läsaren. Den angår alla och vi berättar våra egna historier. Den är inkluderande, medan andra böcker vi hittat gärna vill se ämnet utifrån, konstaterar i sin tur Sandra.
Regeringen uppmärksammar ofrivillig ensamhet
Men hur kommer det sig att vi inte vill prata om ensamhet?
”Ensamhet är skam- och tabubelagt. Vi ska vara lyckade, ha många vänner, karriär och familj. Samtidigt bor 40 procent av befolkningen i Sverige själva och då är inte ensamstående med barn inräknade. Vad säger de siffrorna egentligen? De säger ingenting för det är den som upplever sig ensam som är det. Det är upplevelsen av, och oförmågan att, kommunicera kring ensamhet som är problemet.”
– Hur många går till exempel på ett party och säger: ”Jag känner mig ensam och utanför just nu”. Man vill inte prata om ensamhet helt enkelt, konstaterar Suzanne.
Sandra berättar att regeringen fattat ett beslut om att satsa 145 miljoner kronor på arbete mot ofrivillig ensamhet under 2023, samt 300 miljoner över en treårsperiod. Folkhälsomyndigheten har fått i uppdrag att kartlägga hur det ser ut med ensamheten i Sverige, just på grund av att den är ett samhällsproblem.
– När vi började med boken kändes det som att ingen pratade om detta men nu när boken kommer har det plötsligt blivit ett högaktuellt ämne. Folkhälsomyndigheten publicerade en undersökning i december 2022 som visade på att var fjärde person över 16 år i Sverige upplever en ofrivillig ensamhet. Det är alltså otroligt vanligt!
– Nu när jag pratar om boken är det många som öppnar upp sig och berättar att de känner likadant. I boken skriver jag bland annat om mina fredagar utan barnen hemma. När andra människor lyckligt gick hem efter en arbetsvecka och jag själv motvilligt gick till en tom lägenhet. Något som jag i boken kallar för ”fredagsrys”.
Enligt Suzanne kan det finnas en rad hälsoaspekter i detta, då hon menar att människor kan bli sjuka av ensamhet. Det har också visat sig att fler känner sig ensamma i storstäder än på landsbygden.
– Det är många faktorer som påverkar, men jag värjer mig samtidigt lite mot ordet ”problem”. Jag ser känslan av ensamhet mer är som en signal om att vi har tappat kontakt. Går vi tillbaka till då vi var grottmänniskor var det så viktigt att höra till för tappade vi kontakten med flocken så var risken stor att vi blev ett rovdjurs middag. Den delen av hjärnan existerar och larmar fortfarande, förklarar Suzanne.
”Vi ska vara högt uppe på den sociala stegen – då är vi lyckade!”
Vi har samtidigt gått mot ett alltmer teknologiskt samhälle, och med det finns både för- och nackdelar, enligt författarna. Isolering har i alla tider använts som ett utav världens strängaste straff. Samtidigt jämför vi oss mycket mer idag, inte minst i sociala medier.
– Vi ska vara högt uppe på den sociala stegen. Då är vi lyckade, eftersom vi har människor omkring oss. Vår hjärna har samtidigt inte utvecklats på samma sätt som teknologin har gjort, fortsätter Suzanne.
Om känslan av ensamhet har ökat i Sverige är svårt att säga. Studier mäter ibland hur många som bor i ensamhushåll men det säger ingenting om själva känslan av ensamhet.
– Vi har ett kapitel i boken där vi pratar om just detta. Det vi försöker skilja på är att använda ordet ensamhet, egentid eller att vilja vara själv. En del säger att de tycker om att vara ensamma. Stämmer det verkligen? Vi undrar det. Att däremot tycka om att vara själv är en helt annan sak i våra ögon. När vi ger råd i boken var det därför viktigt att även vända sig till personer som är i en relation. Känner du dig till exempel ensam när du är med din partner? Då är du ensam!
Sandra menar avslutningsvis att man vid ensamhet kan bli bländad i mörkret av ljuset i andra människors lycka. Hon tror att boken behövs, inte minst eftersom många läsare kommer att känna igen sig.
– Här får läsaren följa med mig i min ångest och samtidigt ta del av naturvetenskapliga förklaringar. Tack vare Emma är boken personligt skriven om djupet i den ofrivilliga ensamheten men innehåller också hur mitt mörker skingras med hjälp av självinsikter om framtida möjligheter. Det har varit viktigt för oss att vem som helst ska kunna läsa den här boken och förstå ämnet, avslutar Sandra Torbjörnsdotter.
