”För att hitta behandlingsstrategier som fungerar i specifika fall av demens behöver man observera och tolka det gemensamma beteendet hos patienten och den som ska vara ett stöd”. Det konstaterar Charlotta Thunborg, fysioterapeut och forskare, som i en avhandling från Örebro universitet presenterar ett instrument som kan bli till stor hjälp för en individanpassad vård.
Personer med utvecklad demenssjukdom är ofta beroende av andra för att röra och förflytta sig. Vårdpersonal som arbetar inom demensvården blir lätt frustrerade när de märker att beprövade rutiner och hjälpmedel inte fungerar.
– Den som har en demenssjukdom har problem både med motorik och att hantera information. Att inte kunna resa sig, sätta sig eller vända sig i sängen som man vill är något som skapar stress både hos den som ska hjälpa och hos den som blir hjälpt, berättar Charlotta Thunborg.
Bedömningsinstrumentet som Charlotta Thunborg tagit fram innehåller totalt 17 frågor, varav 8 kring vårdtagarens beteende och 9 kring vårdarens. Frågorna belyser sådant som rörelsemönster, kroppskontroll, behov av stöd samt obehag och smärta som uttrycks med ord eller kroppsspråk hos personen med demenssjukdom.
De frågor som rör vårdarens beteende handlar om på vilket sätt information ges, hur bråttom vårdaren har, förmåga att hålla kontakt med vårdtagaren och anpassa sig till de behov personen med demenssjukdom har.
– Det är inte ovanligt att en undersköterska säger att ”det fungerar när någon annan gör det”. De tycker de gör som de har lärt sig och förstår inte varför ”Agda” klarar av att gå på toaletten när fysioterapeuten är med, men inte när de är ensamma med personen med demenssjukdom. Men beteendena i de båda situationerna kanske inte ser exakt likadana ut och instrumentet kan hjälpa till att upptäcka det.
Charlotta Thunborg tar upp ett exempel där en vårdare ska hjälpa en person med demenssjukdom att förflytta sig – men personen vill inte ta emot hjälp, en ganska vanlig situation inom demensvården.
– Genom att pröva olika åtgärder och mäta effekten av dessa kunde jag se när motståndet hos personen sjönk. Det som blev tydligt var att vårdaren erbjöd för många alternativ samtidigt. En lösning blev att låta vårdaren gå ut en stund så att patienten fick möjlighet att göra en sak i taget. Då ökade vårdarens tilltro till den egna förmågan vilket gjorde det lättare att erbjuda hjälp på ett sätt som patienten kunde ta emot.
Bedömningsinstrumentet är utformat för att kartlägga beteenden som rör samspelet mellan personen med demenssjukdom och vårdaren i samband med en förflyttningssituation. Med hjälp av kartläggningen kan fysioterapeuten ta fram skräddarsydda råd som blir ett stöd i olika beslutssituationer, till exempel när det kan vara lämpligt att använda hjälpmedel och inte.
Men Charlotta Thunborg ser stora möjligheter att använda ett liknande tillvägagångssätt för att ändra beteenden även inom andra områden än demensvården.
– Beteendemedicinska strategier och skräddarsydda åtgärder kan underlätta problematiska situationer även för personer med Aspergers syndrom, autism eller ADHD-problematik. Det skulle kunna vara en hjälp både för stöd i särskilda boenden och till familjer som vårdar anhöriga hemma, säger hon.
