Mina patienter uppfattar mig som empatisk, lyssnande och bekräftande. Jag reagerar dock inte med empati utan medkänsla. Jag sätter mig in i deras situation, sammanfattar och försöker beskriva hur jag uppfattar situationen och hur det påverkar dem. Men jag försöker lämna mina känslor och värderingar utanför. Oftast fungerar det. Ibland inte.
Dagens vårdpersonal har ingen lätt arbetssituation. Vi drabbas vid omorganisationer, besparingar och sjukskrivningar. Vi har höga krav på oss att leverera god vård, beta av köer och leva upp till vårdgarantier. Tiden för varje möte är begränsat vilket ofta kan det leda till en känsla av otillräcklighet. Vi möter människor i kris med rädsla, oro och smärta, som drabbats av sjukdomar och som behöver kvalificerad behandling och omvårdnad. Det kräver mycket av oss att hantera.
Mycket ligger dock utanför vår makt att påverka – vi kan inte ändra en persons verklighet och livssituation. Vi är ibland också begränsade av vår professionella yrkesroll. Vi behöver acceptera att vår arbetsroll har gränser för vilket ansvar vi kan ta för patientens problem.
Vårt viktigaste ansvar som vårdgivare
Trots detta tar vi som vårdpersonal ofta personligt och känslomässigt ansvar för saker helt utanför vår kontroll. Vi tar alltså för mycket ansvar för patienterna. Känslomässigt och tankemässigt ansvar. Ibland leder det till att vi inte lever upp till vårt viktigaste ansvar – att lyssna på och bemöta patienterna med respekt.
Saknar vi ett bra bemötande är det svårare att få med oss patienterna på vad vi tror kan hjälpa dem. Känner vi oss stressade och vill få besöket att vara klart så vi kan beta av högen av journaler/remisser eller gå hem för dagen, då minskar chansen att vi kan hjälpa patienten. De kan då bli ”besvärliga”, ställa krav, ifrågasätta oss, fastna i detaljer och vi kan hamna i en konfliktsituation. Är vi fokuserade på vad vi vill få sagt, kan vi missa vad patienten vill och behöver.
”Här kan vi istället gå in med medkänsla”
Att gå igång känslomässigt hjälper oss inte att utföra vårt arbete och det hjälper inte patienterna. Det hjälper inte att känna det patienten känner. Ingen patient mår bättre, blir frisk eller kan förbättra sin situation av att vi reagerar med smärta, frustration, ilska, ledsamhet, sorg eller oro.
Det tar bara energi. Pågår det tillräckligt länge så orkar vi inte. Då finns risk att vi inte orkar engagera oss i patienterna, att vi istället stänger av. Går vi in med våra känslor följer också ofta våra privata värderingar med i samtalet. Hur vi tycker och tänker, hur vi skulle ha gjort. Att vår vilja att hjälpa en annan person begränsas av hur vi tänker och gör saker. Samtalen kan faktiskt då hindra och stjälpa en patient för att fokus för inte ligger på patientens liv och förutsättningar. Här kan vi istället gå in med medkänsla.
”Empatins mest sofistikerade kusin”
Medkänsla är också en form av empati. Den klassiska empatin, där vi känner för den andra och delar känslorna, är till för varaktiga och personliga relationer. Inte patientrelationer. Där behöver vi istället gå in med medkänsla. Medkänsla är ibland kallad ”empatins mer sofistikerade kusin” där vi kan känna för någon utan att dela dennes känsla.
Skillnaden mellan empati och medkänsla syns inte. Den känns bara. Hos personen som gör valet. Ingen annan.
Jag kan inte alltid förstå – men försöker hjälpa ändå
Jag försöker att inte tillåta att mina känslor får styra samtalet. Hamnar jag t ex i ett konfliktfyllt samtal och jag känner att kroppen börjar reagera, då lägger jag märke till det men försöker låter det vara. Flyttar fokus och flyttar tillbaka samtalet till sakfrågan. Jag kan försöka lyfta min upplevelse av samtalet med en fråga. Jag kan lyfta min känsla av situationen snarare än att gå i försvar och reagera. Jag går inte in i känslorna som kan triggas av tankar att jag inte förstår hur patienten hamnade här. ”Varför personen gör så” eller ”hur svårt ska det vara”. För att det inte är hjälpsamt men också för att det inte är rimligt att jag kan förstå en persons hela bakgrund.
Känner jag att jag reagerar för att jag upplever att jag blir ifrågasatt så försöker jag landa i den känslan utan att gå i försvar. Hitta frågor för att bemöta vad patienten försöker säga istället för att trycka på vad jag vill ha sagt. Mitt fokus och vad jag vill säga är inte viktigare än patientens men jag är i maktpositionen att styra samtalet. Ansvaret är mitt.
Hjälp patienten genom att se helheten
Skillnaden mellan empati och medkänsla ligger i hur vi söker förståelse för den andras situation. Använder vi medkänsla så försöker vi, tillsammans med patienten, förstå situationen, bakgrunden, känslan och sammanhanget. Min uppgift blir att återberätta, sammanfatta och spegla det patienten säger. Hjälpa patienten genom att se helheten och delarna få förståelse för situationen och sig själv. Hjälpa personen att se vad som kan behöva förändras. Vad patienten kan påverka och vad personen behöver lära sig att släppa. Försöka belysa svårigheten och möjligheterna. Vi släpper känslan och går in på hur vi vill att det ska bli. Då kan patienten också bli mer mottaglig för att lyssna på det jag kan, min medicinska kompetens, den kunskap jag besitter för att förklara hur kroppen och hjärnan fungerar. Då samarbetar vi.
Det är mitt ansvar att lyfta, sätta problemen i sammanhang, flytta perspektiven, förklara det medicinska, förklara vilka undersökningar eller behandlingar som kan hjälpa. Patientens ansvar blir att berätta, försöka förstå, förändra eller påverka sin situation om det går. Det är inte mitt ansvar. Det kan vara viktigt att förstå skillnaden.
Tar hjälp av frågor till patienten
Jag kan faktiskt inte ta ansvar för om patienten är villig att ändra sin situation. Jag kan inte ta ansvar för hur det känns för patienten. Om patienten känner smärta, ångest, oro eller sorgsenhet. Jag kan dock hjälpa patienten att förstå hur det kan ha blivit så här och vad vi kan försöka förändra. Jag kan ta ansvar för att lyfta upp och få patienten att verbalisera sina tankar och känslor – för det hjälper. Kan vi sätta ord på känslan kan det hjälpa oss att förstå den. Sätt ord på motståndet, oviljan och svårigheten.
Jag släpper frustrationen om det inte blir som jag hoppats, om patienten inte gör som jag vill. Då får jag utforska hur det blev så, vad vi kan ändra eller testa för att få det att funka. Ibland får jag inse att jag inte kan hjälpa patienten, i alla fall inte där och då. Ofta kommer vi dock vidare men det tar ett tag ibland. Jag har fått lära mig tålamod. Har vi ett bra samtal så fortsätter patienten tänka och reflektera mellan samtalen. Har vi ett mindre bra samtal så kanske patientens fokus blir något annat, inte sällan ilska, frustration och ältande.
Det finns många sätt att få en bra diskussion, utöver att börja med att låta patienten beskriva vad de söker för. Jag tar alltid hjälp av frågor.
Exempel på frågor för att få reda på hur patienten har det och hur den hamnat i situationen:
”Hur började det?”
”Hur blir det för dig i vardagen?”
”Hur blev det då för dig när…?” / ”Hur kändes det för dig när…?”
”Vad innebär det för dig att…?”
”Hur vill du att det ska vara?”
”Vad är viktigt för dig?”
”Vad behöver du ha för hjälp av mig?”
För att förstå ett sammanhang, hur det hänger ihop och vad som inte hjälper:
”Hur kommer det sig att…?”
”…du blev kvar i…?
”…trots allt du kämpat för så har inget hjälpt?””Kan det vara så att…?”
”…allt du har varit med om påverkar dig än idag?”
”…det du gör i vardagen inte hjälper dig?
”…det du gör kan istället kan förvärra/vidmakthålla problemet?””Vad kan du göra för att…?”
”…förändra din situation?”
”…tillåta återhämtning?”
”…hamna där du vill vara?”
För att visa på diskrepans (skillnad) mellan vad patienten vill och gör:
”Hur kommer det sig att du…och ändå blir det…?”
”Det låter som att du kämpar för…och att…hindrar dig, kan det stämma?”
Ibland kan det hjälpa att få patienten att prata och fundera/reflektera över sitt liv oavsett om vi kan göra något åt det som kommer upp under samtalet eller inte. Att det vi kan göra är att bemöta en patient med respekt, vara nyfiken och låta patienten berätta.
För tror vi på att ett bra bemötande kan hjälpa patienterna – då kan också ett mindre bra bemötande stjälpa!
Hjärnan är plastisk – vi kan lära om och lära nytt
Vi kan alltså börja reflektera över hur vi själva gör, känner och tänker i en situation och se om vi kan göra något annorlunda, snarare än att fokusera på varför patienterna inte gör som vi vill och att de inte lyssnar på vad vi har att säga.
Vi kan träna på vår kommunikation och samtalsmetodik. Det finns utbildningar för detta kallad Motiverande samtal (MI–motivational interviewing). Där får vi möjlighet att öva på att verbalisera frågor, sammanfatta och reflektera.
Vi kan också träna upp vår förmåga till medkänsla och ett bra bemötande. Läs mer på: http://www.compassion-training.org/
Läs tidigare intervju med Åsa Österlund i Hälsorapporten här
