Astrid Azieb Nilsson fick uppleva en traumatisk barndom efter att ha adopterats från Etiopien till ett hem i norra Sverige där hon utsattes för allvarliga övergrepp. Som vuxen fick hon diagnosen PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, och efter många års kamp vill hon idag hjälpa andra genom att informera om diagnosen. Under detta år planerar hon att släppa boken REVANSCH, i vilken hon med egna ord berättar hela sin livshistoria.
Astrid föddes i Etiopien och bodde under sina första år på ett barnhem där hennes biologiska mamma hade planerat att hon skulle bo i några år tills hon själv fick ordning på sitt liv. Hon hälsade på varje dag men Astrid blev till slut sjuk av att hennes mamma också tvingades lämna henne varje dag. Något som efter en tid medförde att Astrids mamma förbjöds att träffa henne. Detta kan vara grunden till att hon levt med PTSD i många år sedan dess.
– Ja, när besöken slutade måste jag ha känt mig väldigt övergiven och idag tänker jag att det kanske var första fröet till min PTSD att mamma en dag bara försvann. Det här ledde till att jag blev adopterad och levererades som ett paket på posten till ett väldigt religiöst par i norra Sverige. De jobbade med fosterbarn som hade olika problem och där var min barndom över. Som avklippt, berättar Astrid.
Våld och mobbing i skolan
Hennes tid hos familjen i norra Sverige skulle komma att innehålla hemska upplevelser i form av våld i hemmet och skolan, grova övergrepp och mobbing. Upplevelser som hon behöll som hemligheter i många år. Sexuella övergrepp pågick från att Astrid var åtta år ända tills hon flyttade hemifrån som tonåring.
– Vi var åtta barn och endast jag var flicka. Jag är säker på att jag var som alla andra barn när jag kom till hemmet, men också att jag inte var det när jag lämnade det. Först när jag flyttade började jag inse att det inte är normalt att utsättas för de här sakerna. Mitt liv blev då fyllt av osäkerhet, jag började få mardrömmar och försökte ibland berätta för mina vänner varför jag hade det jobbigt. Men ingen förstod, minns Astrid.
”Poesi fanns inom mig”
Trots de hemska upplevelser som Astrid hade som barn, och de demoner hon slagits med sedan dess, kämpade hon sig vidare i livet och upplevde också mycket glädje och framgång när hon började närma sig vuxenlivet och hade flyttat hemifrån. Bland annat uppmuntrades hon till att skriva och att tävla i poesi.
En lärare såg att jag hade poesi inom mig och förstod samtidigt att jag hade dyslexi. Då köpte hon mig en bandspelare för sina egna pengar för att hon trodde på mig och mitt sätt att få ut orden, om än inte på pappret. Jag började spela in mina tankar och minnesbilder för att sedan skriva ner dem. Det här en en del i att min bok heter REVANSCH och jag jobbar fortfarande på det sättet i mitt skrivande.
Astrid blev senare även handplockad att delta i Fröken Sverige och erbjöds modelljobb och andra uppdrag i modebranschen. I den kommande boken REVANSCH beskriver hon förutom de tunga delarna även dessa ljusa sidor av hennes livshistoria på ett personligt och fängslande sätt.
Minnesbilderna spelades upp som filmer
Diagnosen PTSD har sannolikt funnits med henne under hela resan men hon skulle inte bli medveten om det förrän 2005. Då var Astrid i 30-årsåldern.
– Jag blev under den perioden sambo och flyttade in till stan med min son. På grund av mina upplevelser från barndomen var det dock inte det lättaste för mig att anpassa mig till en för många fullt normal familjesituation. Jag hade ingen frisk familjebild, visste inte riktigt hur man skulle uppföra sig och jag var väldigt rädd för konflikter och vardagliga saker som att träffa folk. Det här blev såklart jobbigt även för min sambo och även för min son, som jag fram till dess hade tagit hand om själv.
Drömmarna och minnesbilderna om hur det var att bo med mina adoptivföräldrar och hur ondskefullt det faktiskt var i fosterhemmet rullade mer och mer i mitt huvud. De spelades upp som filmer. I min nya familjesituation fick jag väldigt svårt att se vad som var nutid och dåtid. Att sova var helt omöjligt, jag blev totalt utmattad.
Blev inlagd och fick diagnosen PTSD
– Men en dag tog jag bara min jacka och gick ut. Jag gick till psykiatrin och frågade om det fanns någon jag kunde prata med. ”Jag är så trött. Jag är trött i själen. Mitt hjärta sörjer någonting jag inte förstår”, sa jag till läkaren. Han svarade att jag kanske bara var utmattad och gav mig sömntabletter. Samma tid dagen efter gick jag tillbaka och fick mer tabletter. Tredje dagen orkade jag knappt berätta men då hade läkaren förstått och sa att jag skulle bli inlagd ett tag och få hjälp. Jag trodde jag skulle bli utskriven dagen efter men blev kvar i två veckor.
– Där och då fick jag diagnosen PTSD. Diagnosen var dessutom svårartad och jag minns att läkaren inte kunde förstå att jag fortfarande levde och hur jag hade orkat. Här började min resa på allvar, berättar Astrid.
Nu skulle Astrid börja jobba med sig själv och man provade med bland annat KBT och hypnos. Astrid kämpade med sig själv på alla plan men när hon fick sin dotter Vanessa 2007 började på flera sätt en vändning i hennes livshistoria. Till en början till det sämre då hon drabbades av en skada i bäckenet i samband med födseln vilket blev startskottet till en tre år lång resa inom vården där hon behandlades parallellt för både skadan i bäckenet och sin PTSD. Men åren som följde var också början på resan att bli hel igen, konstaterar Astrid.
Fick träffa sin biologiska mamma efter 35 år
Jag började se mig själv i Vanessa under hennes första år, det var förstås väldigt speciellt att hon är en flicka. Jag hade ingen erfarenhet av en god mor/dotterrelation vilket gjorde det tufft för både mig och familjen men jag är också övertygad om att det faktum att jag stegvis lärde mig hantera detta samtidigt som minnena från min egen barndom blev starkare än någonsin, var första delen av min resa att bli hel igen.
– Den andra delen är att det en dag kom ett brev från adoptionscentrum. Min biologiska mamma hade hittat mig efter 35 års sökande. Jag fick träffa henne igen, krama henne och känna hennes kärlek. Jag var inte längre en moderlös dotter och det var en stor del i min process att bli hel. Under hela min uppväxt hade jag fått höra att hon lämnat mig för att hon inte ville ha mig men nu fick jag veta att jag är och har varit älskad på riktigt. Det här är en väldigt central del i den kommande boken, berättar Astrid.
Idag har Astrid kommit en bra bit på väg även om hon fortfarande kämpar med sin PTSD. Hon har själv varit väldigt aktiv i att hitta sätt att bemästra diagnosen, inte minst genom att stegvis utsätta sig för saker som tidigare känts omöjliga att utsätta sig för, exempelvis att resa och träffas i större folksamlingar. Under resan fick hon också möjlighet att prova s.k. EMDR-behandling (Eye Movement Desensitization and Reprocessing), en form av psykoterapi där patientens ögonrörelser registreras under det att denne berättar om minnen av händelser. Hon går fortfarande och får denna behandling som hon tycker hjälpt henne mycket.
Vill hjälpa andra med PTSD
Nu lägger Astrid sista handen vid boken REVANSCH som hon planerar att släppa detta år. Förutom det vill hon sprida så mycket information som möjligt om PTSD för att kunna hjälpa andra i samma situation.
Det är otroligt viktigt att prata om diagnosen, idag tas PTSD knappt upp i exempelvis media trots att vi bland annat tar emot en stor mängd flyktingar från krigsländer som med all sannolikhet är eller kommer att bli drabbade. I framtiden vill jag vara ett stöd för andra drabbade och jag vill upplysa om den typ av vård som Sverige behöver satsa på för att hjälpa alla dem som upplevt trauma genom flykt från krig eller som jag, i hemmet.
– Genom min berättelse vill jag visa att det är okej att söka hjälp och att det finns ett ljus i slutet på tunneln, säger Astrid Azieb Nilsson.
