Inom fysioterapin råder just nu en trend som strävar efter att terapeuten alltid bör använda aktiva behandlingsmetoder istället för passiva. Med aktiva metoder menas att patienten utför något själv, till exempel rörelse/träning, medan passiva innebär att patienten är just passiv och t.ex. ligger på en brits och tar emot en behandling. Men är aktiva metoder alltid den enda vägen? Och måste det ena utesluta det andra?
Personligen tycker jag att det är bra att sträva efter aktiva metoder eftersom meningen är att patienten ska vara delaktig i sitt eget tillfrisknande. Dessutom finns det mycket bevis för att just träning och rörelse är effektivt och lindrar många besvär. Därför är aktiva metoder många gånger vägen tillbaka till det liv patienten önskar.
Varför jag ändå vill ta upp detta är för att många av de patienter som söker sig till mig (jag arbetar helt privat, dvs. patienterna betalar själva ur sin egen ficka) berättar att den aktiva behandling de tidigare erbjudits i vården många gånger inte fungerar för dem utan antingen gör dem sämre eller, i bästa fall, inte bättre. Eller så har de inte utfört ordinerat träningsprogram/rörelser på grund av att de inte förstått varför eller inte känner effekt. Är då en aktiv behandlingsmetod alltid att föredra trots att patienten kanske önskar något annat eller flaggar för att det inte känns bra, och därför heller inte får det resultat han eller hon önskar?
Jag är fullt medveten om att evidensen och Socialstyrelsens riktlinjer förespråkar träning och rörelse i olika former för många besvär, men det är trots allt riktlinjer och alla patienter är olika. (Jag har en teori om, förutom evidensen, varför många inom vården delger träningsprogram som behandling, men det har jag skrivit om i en tidigare krönika ”Ett system för ohälsa”).
Om man ska ge vård enligt EBM (evidensbaserad medicin/vård eller evidensbaserad praktik EBP) finns det tre områden som alla är lika viktiga:
Vad forskningen säger om en viss behandlingsmetod för den aktuella diagnosen
Behandlarens kunskap och tillgångar på kliniken
Patientens egen önskan
Detta, aktivt applicerat tillsammans, ger en evidensbaserad vård/praktik.
Jag anser att evidensbaserad behandling enligt EBM/EBP är mycket viktig. Det finns dock en problematik eller ett missförstånd gällande evidens och vård som Jesper Jerkert, doktorand och adjunkt i vetenskapsfilosofi vid KTH i Stockholm och ledamot i SBU:s lekmannaråd, beskrivit väl i sin text på SBU. Det finns nämligen ingen rak linje från forskning till vården. Det är en mer dynamisk värld vi lever i där bland annat både vårdarens kunskap och patientens önskemål måste räknas in för att kunna ge god vård och rehabilitering, precis som EBM/EBP antyder.
Jag får dock uppfattningen från en del av de patienter jag möter att det ibland verkar viktigare för oss vårdgivare att ge den mest forskningsstödda metoden, oftast i form av aktiv behandling, än att möta patienterna där de är. Är en person/patient inte redo att träna, på egen hand eller alls, eller att man inte får de resultat man förväntar sig med den aktiva metoden, så borde det väl vara mer effektivt att först erbjuda någon annan typ av behandling? Detta för att sedan, när patienten är ”med”, kunna introducera mer aktiva metoder där det är relevant.
Jag tror nämligen att det finns en risk för att man underskattar effekten av passiva behandlingsmetoder och att det förtroende som skapas när någon tar i en, och tar sig tid att manuellt undersöka och behandla, är något som vi i vården missar när det proklameras för enbart aktiva metoder. Särskilt eftersom jag upplever att det finns en mindre förtroendekris gentemot fysioterapeuter/sjukgymnaster hos en del av de patienter jag möter. Ett förtroende som skapas vid en manuell behandling, dvs. vid fysisk beröring, tror jag är någonting helt annat än det som skapas när man till exempel får ett träningsprogram utskrivet och ett återbesök om två veckor.
Kanske är det så att framgången för manuella terapeuter, såsom exempelvis naprapater, kiropraktorer, osteopater och massörer, inte bara beror på åtstramningar från Landstinget utan även är ett resultat av att många patienter upplever de där får bättre hjälp.
För är det etiskt försvarbart om man som vårdgivare väljer att enbart erbjuda den metoden som har mest forskningsstöd trots uteblivet önskat resultat? Och i så fall lämna patienten utan hjälp/lindring? Alternativt att det blir en selektering av en viss typ av patienter som kan tillgodogöra sig behandlingen och att resten måste söka sig någon annanstans? Ska man våga gå emot sitt skrå och prova något annat som har visat sig ha effekt i studier men kanske inte står med alls eller som förstahandsval i Socialstyrelsens riktlinjer och kanske går stick i stäv mot rådande ”trend”?
Vad jag förstår så går vården allt mer mot en värdebaserad grund vilket innebär att man som vårdgivare kommer att bli bedömd utifrån de resultat man presterar för patienten. Hur man nu ska kunna utvärdera det, och om det är bra eller dåligt kan man fråga sig. Men tanken kan jag tycka är god.
För hur väl patienten upplever att den har blivit hjälpt av en behandlingsserie i att nå sina mål och öka sin livskvalitet är väl ändå det som egentligen betyder något.
