Att användandet av läkemedel borde minskas är vi nog alla överens om. Detta gäller i synnerhet vid IBS eftersom vi idag inte har några effektiva mediciner som hjälper den stora massan. Trots det får patienter flertalet läkemedel utskrivna, ofta utan effekt.
Det är dags att sluta symtombehandla och se på orsakerna till sjukdom i stället för att förskriva läkemedel med tveksam effekt, kraftiga biverkningar och som kostar både samhället och den enskilda individen stora summor.
IBS, tarmbakterier och glutenkänslighet är alla heta områden inom forskarvärlden just nu. Alla vill hitta lösningen, inte bara på magtarm-problem, utan på en rad sjukdomar som tros komma från en tarm i obalans. Så långt är allt frid och fröjd. Problemet uppkommer när människor uppmuntras att prova läkemedel med begränsad effekt som förstahandsalternativ innan man tittat på ursprunget till problemet, dvs kost och livsstil.
Ett exempel är en studie som nyligen presenterades i New England Journal of Medicine. Här testas ett nytt läkemedel på patienter med diarrédominerad IBS (IBS-D). En del av patienterna fick både förbättrad avföring och minskad smärta genom att läkemedlet påverkar opioidreceptorer i hjärnan. Direkt blir det en stor nyhet där rubrikerna säger att läkemedlet verkar lovande. Och lovande i det här sammanhanget är en kraftig överdrift med tanke på den begränsade effekten.
I studien fick 2 400 patienter med IBS-D prova läkemedelskandidaten eluxadolin. Efter ett halvårs uppföljning var andelen deltagare som fått en minskning i både diarrésymtom och smärta under minst hälften av dagarna runt 30 procent bland de patienter som fått aktiv behandling . Motsvarande siffra i kontrollgruppen som fick placebo var runt 20 procent. Andelen som svarade på behandlingen är så pass låg att myndigheter nu ska ställa högre krav på hur effekten av nya läkemedel utvärderas. Förutom en begränsad effekt fick fem patienter i gruppen som fick eluxadolin biverkningar i form av bukspottkörtelinflammation.
Idag vet vi att IBS till största del påverkas av just kost och stress och de bästa effekterna får vi när vi kombinerar dessa i behandling. Det är dock betydligt lättare att ta ett piller än att lägga om sin kost och de flesta med IBS vill så förtvivlat gärna bli bra så att man är villig att prova vad som helst och hoppas på förbättring. Och hoppas är just vad alltför många människor med magtarmbesvär gör. Man testar såväl läkemedel som självhjälpspreparat och väldigt ofta är effekten låg eller ingen alls.
En problematik som försvårar utvärderingen av läkemedel är placeboeffekten som är erkänt hög på magtarmpreparat. Det syns tydligt även i denna studie då hela 20 % av de i kontrollgruppen upplevde sig ha effekt, helt utan behandling. Det är därför tveksamt att presentera forskning med låg effekt som lovande. Alltför många med IBS sätter sin tro till läkemedel som i slutändan har en dålig effekt, oönskade biverkningar och som medför höga kostnader.
Det finns läkemedel som minskar symtomen vid IBS och det finns de som har god effekt av läkemedel och självhjälpsprodukter. Självklart ska man då fortsätta med dessa. Men alltför ofta träffar jag personer som provat preparat efter preparat som givit en kortvarig initial effekt. Därefter är man tillbaka på ruta ett igen. Konsekvensen blir att man går och köper ett nytt preparat eller kanske bokar ytterligare ett läkarbesök samtidigt som stressnivån ökar. Skolmedicinen måste börja fokusera på grundproblematiken i stället för att ta bort symtom. Endast då får vi långvariga resultat.
Kost- och livsstilsförändringar är fortfarande det som ger den absolut bästa effekten vid IBS, helt utan biverkningar. FODMAP är det första steget för att få magen under kontroll. Därefter gäller det att stärka upp tarmen för att förebygga alla de sjukdomar som idag är kopplade till miljö och status i magtarmkanalen.
All forskning som görs på IBS är positiv, men i slutändan är det människor som sätter sin tro till att det kanske fungerar den här gången. Och det är ok först när vi har ett läkemedel som vi på riktigt vet hjälper.
