Symtomen vid IBS är helt ofarliga, men väldigt obehagliga att leva med eftersom de ofta påverkar det vardagliga livet. Livet med IBS kan också se olika ut beroende på vilka symtom man har. En del har lite gaser medan andra faktiskt inte kan lämna hemmet och tiden till diagnos för personer med IBS är i genomsnitt sju år.
Många patienter valsar alltså runt i sjukvården i flera år utan att få en korrekt diagnos, vilket bidrar till ökat lidande för patienterna och onödiga utgifter för samhället.
Diagnostiseringen av IBS görs på olika sätt beroende på i vilken del av Sverige man befinner sig och vilken typ av sjukvårdsinrättning man kommer till. Ibland ger läkaren på vårdcentralen diagnos ”rakt över disk” utan vidare undersökningar. Ibland tas prover för gluten och laktos och ibland kanske man inte ens får en diagnos av olika anledningar.
Vad som händer efter läkarbesöket är därför också olika. En del läkare remitterar vidare till en dietist medan andra ger kostråd själva eller säger att patienten får leva med diagnosen. I till exempel England är man duktiga på att jobba effektivt med IBS-patienter. Där går patienter utan alarmsymtom (blod i avföringen, ofrivillig viktnedgång eller feber) in i kostbehandling först. De som inte blir bra där får göra ytterligare undersökningar hos en mag-tarmspecialist. Det kan handla om kameraundersökningar av ändtarm eller tjocktarm, s.k. koloskopi, magnetröntgen eller ultraljud.
Jag träffar ofta patienter som genomgått samtliga undersökningar som erbjuds inom sjukvården. Om det är patienten själv som drivit på eller läkaren är olika. Ibland görs fler undersökningar än nödvändigt för att det finns en stark oro hos patienten. I andra fall är det läkaren som erbjuder fler undersökningar för att de inte har några konkreta råd att komma med när undersökningarna inte visar på något.
Ibland frågar patienter som väntar på koloskopi om de verkligen ska göra undersökningen. Mitt svar blir vanligen att de får känna efter själva, men att det kan finnas en poäng i att avvakta undersökningen ett par veckor tills dess att vi provat kostbehandlingen FODMAP. I min värld är det där vi ska börja.
För en person utan alarmsymtom är det bäst att börja med kostbehandling. Det enda prov som är nödvändigt innan dess är ett glutentest. Beroende på resultatet av kostbehandlingen kan man sedan gå vidare med ytterligare undersökningar. Det skulle inte bara bespara samhället pengar, utan framförallt en massa lidande för patienterna.
